Reviews by daniel_pahlsson

Det bästa med ett hårdrocksband som AC/DC är att de inte är hårdrock. Det här är bara rock med en jävla energi. Partymusik. Låtmaterialet är gediget. Stör mig en del på Johnsons sång, men inte så att det inte går att lyssna på.

Ännu mera new wave. Nu i synthförpackning. Frågan är om detta tillsammans med grunge kan vara den mest överskattade genren inom populärmusik. Allt som oftast med stor brister i i själva låtsnickeriet. Ett sound blir då mycket viktigare än en i grunden bra låt. Flera av spåren kunde lika gärna gjorts av ett gäng finniga tonåringar på en fritidsgård i en medelstor bruksort i Mellansverige.Don’t you want me är så klart en bra låt och ytterligare en eller två låtar är okej (second) men i övrigt? Nej det här håller inte. Svag två.

Elvis Costello har alltså med 6 album i boken. Och då är inte samarbetet med Burt Bacharach som faktiskt förtjänar sin plats ett av dem. På något sätt har kritikervärlden lurats in i idén om Costello som en av de riktigt stora i populärmusikhistorien. Jag har själv gått på myten och inhandlat diverse skivor på mässor och loppisar. I regel har det blivit en, max två lyssningar innan de sorterats in i hyllan. Det är helt enkelt inte bra nog.
Det samma gäller för Brutal youth. Kantigt och skevt. Costellos röst går inte att ta fel på, men jag vet inte om det är till hans fördel. Jag tröttnar rätt snabbt. Låtarna pendlar mellan tråkigt och rent ut sagt dåligt. Tydligen borde man gilla Costellos musik, men här liksom allt som oftast när jag lyssnat på honom gör jag det inte.

Vet inte riktigt vad detta bidrar med till rockhistorien. Det rockas på utan att beröra det minsta. Som så mycket annat inte uselt, men definitivt inte bra. Desto fler album vi haft med desto tydligare blir det att 00-talet utgör ett svart hål i musikhistorien. Inget vi behöver göra bäst i att glömma så fort vi kan. Det löser det på egen hand.

Lika spretigt som förra Yes-plattan vi hade med. Växlar konstant mellan vad som kan vara intressant, pretentiöst och urtrist. Summa sumarum. Det blir som förra gången. Alltså en två, oavsett skala.

Nån gång runt 87-88 köpte jag min första stereo. En vit kub som hade allt. Kassett, radio, vinyl, högtalare och den nya innegrejen, CD-spelare hos en radio handlare i metropolen Genevad. Naturligtvis såldes även skivor i affären. Vid storköp som mitt fick man den generösa gåvan, en hel skiva att ta med hem. Där och då gick cd framför vinyl. Jag valde George Michaels Faith. Min allra första cd-skiva. Trots dess symboliska betydelse tror jag faktiskt att mitt 50-åriga jag uppskattar musiken mer än vad 13-åringen gjorde. Det här är somligt och snyggt. Till och med lite soft jazz smygs in. Inte den starkaste av fyror. Men Faith ska rankas på den högre skalan.

Har lyssnat igenom. Har ej tid för recension.

Riktigt fin jazz från DBQ. Inledande Blue rondo a la Turk och hiten Take five är världsklass. Mycket god kvalité i övrigt också.

Ett sound som inte går att ta miste på. Oerhört snyggt även om en större variation i låtarna inte skadat. Å andra sidan blir det nu ett sammanhållet album. Glory box är lika fin idag som när det en gång begav sig.

Det här förtjänar inte en recension. Inte ens en sågning kan göra dess uselhet rättvisa.

Stabil bluesrock.

Det har hänt lite med Miles och hans musik från Birth of the cool till det här.
Fusion har aldrig varit min favorit bland jazzgenres men är det nått album man ska köra så är det så klart BB. Extremt nyskapande gör din tid. Ett bra driv och fantastiska musiker. Men återigen, likt många andra omdömen i den här appen, albumet hade mått bra av att kortas ned. Ett enkelalbum hade räckt. Tiden till en koncentrerad lyssning finns tyvärr inte. Hade kanske påverkat betyget uppåt eller nedåt.

Skräckrocksteater. Mycket poserande och vad krystade provokationsförsök. Vilket jag förstått lyckats ganska bra då MM nästintill är mer bannad av den kristna högern än de där som pratar i låtarna och har fel hudfärg. Det är långt och det är inte särskilt bra. Men bättre än Metallica i alla fall. Svagare 2a går du leta efter.

Det finns vissa regler inom rockmusiken som otroligt nog inte är självklara för alla. En av dem är att om du har Rod Stewart i bandet, ska naturligtvis Roddan köra leadsång på alla låtar. Detta oaktat vem som nu skrivit låten.
Å visst är det skillnad mellan Stewarts å Lanes låtar. Det blir så att säga två album i ett. Roddan en stark fyra. Lane en rak två.

Jämfört med förra Temptationsplattan vi hade med finns mer av det traditionella Motownsoundet här, även om det redan nu går att höra de psykadeliska influenserna. Hursomhelst det låter bra. Fint let him… (som Håkan gjorde en fin cover på) är alldeles underbar. Sen om detta är originalet eller om Four tops kom först låter jag vara osagt. I regel spelades ju samma låt in av flera artister i hitfabriken, sen fick man se vilken som funkade bäst. Precis som Heard it through the grapewine. Temptstions version har sina styrkor men når inte riktigt upp till Marvins. Funken i titelspåret gungar fint. Temat tuff uppväxt är gångbart (samma i Papa Was a Rolling Stones).
Ett bra album helt enkelt.

Stilbildande och välljudande. Blir lite enformigt i längden. Stabil trea.

Få kompositörer inom populärmusiken kan mäta sig med Van the man. Allra minst gällande hans verk från perioden sent 60-tal och första halvan av 70-talet. Moondance är inget undantag. En samling fantastiskt fin sånger. Vans mys-soul värmer den mest djupfrysta själ. Ändå vet vi att han kan ännu bättre. Inte minst märks det på livealbumet It’s too late to stop now. Flera av spåren från Moondance finns med och lyfts till från takvåningen till vad man trodde ouppnåeliga höjder.
Med det sagt Moondance är ett riktigt starkt album. Här finns inga svaga spår men en del riktiga toppar som These dreams of you, Brand new day, Caravan och Into the mystic.

Mest en massa ljud. Var säkert på sitt sätt innovativ i hur man skapa elektronisk musik när den kom. Det gör det inte roligare att lyssna på idag. Ett plus att det fungerar att ha i bakgrunden när man jobbar. Att lyssna aktivt däremot? Nej tack!

Inte lika funkigt som när man kallar sig Parliament som vi haft med tidigare. Men det här luftigare och mer återhållsamt. Ett skönt groove som jag gillar. Absolut inte den starkaste, men ändock en fyra.

Att ta sitt namn från en av de för industrialismens viktigaste innovatörer är naturligtvis positivt. Betydelsen av Tulls såningsmaskin ska inte underskattas.
Men frågan är om de positiva slutar här. En blandning av folk, medeltid och tidig hårdrock. Det blir ingen vidare soppa.