Reviews by daniel_pahlsson

Ganska slätstruken Singer/songwriter country, även om de tar sig lite efter ett par lyssningar. Gillade bättre vad hon gjorde på soundtracket till Oh brother where art thou.

Der mesta är väl helt okej. Blir dock rätt trist i längden. Den släpiga radioskvalshiphopen vi t ex möter i Ladies hit squad hade jag gärna varit utan.

Tydliga referenser till Bowie. Kanske inte så konstigt med Eno som den gemensamma nämnaren. Heaven är ett riktigt guldkorn. Annars låter det rätt kantigt, men trots detta relativt medryckande. Tror att dagsformen spelar stor roll. Vissa dagar ett album som är kul att lyssna på. Andra dagar orkar man max ett par låtar innan man vill stänga av.

Efter en relativt kort men intensiv period med som startade på riktigt med Odelay, var Sea change det första Beck-album som inte införskaffades (innan dess hade det hunnit bli såväl singlar som bootlegs). Han intresserade mig helt enkelt inte längre. Hur är det då att lyssna snart 25 år senare? Var det ett korrekt beslut att överge Becken?
Svaret är enkelt. Så klart det var rätt beslut. Med Sea changes lämnar Beck allt det där som var kul med hans musik. Samplingarna, groove, experimentlustan. Istället vill han vara Singer-songwriter. En konst han behärskar rätt dåligt. Låtarna är slätstrukna. Sång och arrangemang likaså. Det blir en svag tvåa och så länge inget drastiskt händer kommer Beck post millenieskiftet lysa med sin frånvaro i skivsamlingen.

Synnerligen ojämnt. Finns några fina toppar. Inte minst titelspåret. Även Chicken bone som andas Eltons boogie woogie-70-tal är riktigt trevlig.
Å andra sidan finns bottenlöst trams som Silver Platter club och Sigourney Weaver. Sång och liksom många texter är överlag svaga.

Relativt stark tvåa.

Hejdlöst tråkigt. För ett rättvist betyg borde man väl lyssnat en gång till. Men vem fan orkar det. Nån slaskig blandning av New wave och progg. Sången är lika upplyftande som ett slukhål. Gitarrslingorna gör absolut ingen glad. Guiding light är väl det enda ljuset i mörkret. Men det räcker inte. Jag stänger av TVn.

Fadern igår. Sonen idag, Den helige anden imorgon?
Egentligen är det rätt likt gårdagens singel. Den stora skillnaden är väl att när pappa Kuti nöjde sig med 2 spår över 25 min fortsätter Femi i en timme och en kvart. För ett så långt album ska hålla krävs variation. Vilket i rätt stor utsträckning saknas här. Jag gillar i grund afrobeatet men orkar inte lyssna koncentrerat albumet igenom. Tror jag har Plenty nonsense som favorit. Men det kan mycket väl vara en annan låt. Spåren går liksom ihop. I små doser hade Lille-Kuti lätt klarat trean. Som album får han nöja sig med tvåan.

Det här ju en singel! Trodde att det var bestämt sen gammalt att två låtar gör inget album.
Nåväl. Nu finns det i boken, så det är väl bara att göra jobbet. Jag gillar detta bättre än föra Fela-plattan vi hade med. Det svänger fortsatt rejält, men är också betydligt jazzigare (positivt). De två extraspåren är inte heller dumma alls. Hade kanske kunnat putta upp singeln till en fyra. Nu få Frla nöja sig med en Bamsestark trea.

Egentligen ett i grunden rätt trist och enformigt album. Det finns dock något i det malande soundet som biter sig fast på en. Som tex i Isolation och Twenty four hours. Räcker till trean men absolut inte mer.

Heavy metall? Nä, snarare psykadelisk, progg blues. Och visst BS är betydligt roligare än annat, kategoriserats som metall, som tidigare slumpats fram. Bara för detta ska vi inte sänka måttstocken. Ozzy går knappast till historien som någon av de större sångarna. Rätt monotont vilket låtarna emellanåt också blir. Samtidigt bryter de jazziga inslagen av på ett fint sätt. Snarare än att lyfta fram vissa låtar som sticker ut finns partier i respektive med såväl toppar som dalar.
Batteristen uppskattas ska också föras till protokollet. Det blir en trea som nog snarare sneglar uppåt än nedåt.

Madchester! Då är står naturligtvis groovet i centrum. Bra gung, även om man inte når upp i Stone roses-klass.
Bästa spår: Step on

Låter rätt mycket som all annan indiepop/rock från 00-talet. Ett typiskt album man kunde köpt billigt från cd-wow och som nu stått omärkt i hyllan och samlat damm. Det finns Strokes-vibbar utan att de når upp till deras nivå.

Så här vill man ju att det ska vara med sajten. Att man upptäcker något nytt (eller dryga 50 år gammalt) som förut gått utanför radarn. Så klart borde man haft koll på War, men så är inte fallet.
Det här, liksom några andra spår jag hunnit lyssna in under dagen, är i vilket fall som helst riktigt bra. Det börjar dock lite trevande. De båda inledande spåren är fin psykedelisk funk utan att stick ut allt för mycket. Från och med ”City, country, city” tar albumet nya höjder. Låtarna blir jazzigare. Såväl lurtut som rytmsektion får ta större plats och gör det med den äran. Det lär inte dröja länge innan War finns representerade i skivhyllan.En fyra, hur stabil som helst.

Jösses vad brittpopigt! Albarn var inblandad. Det märks. Emellanåt låter det väldigt mycket Blur. I regel småtrevligt, men blir lite trist i längden. Räcker till en trea. Om än en svag sådan.

Produktionen är kanske inte alltid den roligaste. Märkt av tiden. Emellertid utan att det direkt stör. Självklart handlar det här istället om tre underbara röster och deras samklang. Jag gillar nyanserna där framförallt Dolly bryter av på ett fint sett mot Linda och Emmylou. Något enstaka svagt spår som I've Had Enough. Men å andra sidan desto fler som av hög klass med Those memories of you, The pain of loving you och fina avslutningen i Farther along sticker ut lite extra.

Småtrevlig traditionell pop. Men inte så mycket mer än så. Om jag måste välja mellan 60-talsböder lyssnar jag hellre på de rättmätiga (Righteous).

Fin slick psykedelisk soul. Det svänger fint även om det där pricken över i:et saknas. De där klockrena hitsen som fanns på bandets Motownplattor från 60-talet.

Kul då. Har åldrats dåligt. Hade varit bättre instrumentalt.

Styrkan sitter i tonerna som aldrig spelas. Få behärskar denna konst lika väl som Basie. Han anslår aldrig en tangent i onödan. Men varje gång sker det med perfektion. Band är en fullständig enhet av individualister. Det är luftigt, samtidigt samspelta på högsta nivå.
Naturligtvis kan vi argumentera för att det finns mer spännande jazz både senare och samtida. Men Basie å hans gäng gör det de gör bättre än någon annan.

Så klart att det är svårt att göra en rättvis bedömning av ett album som ligger utanför den egna referensramen. Samtidigt lyckas man med en sådan genomusel och meningslös version av Imagine så får man skylla sig själv. Där och då ristas ettan i sten.