Reviews by frma03

Jag tycker inledningen låter rätt bra. Men sedan känns det allt mer segt ju längre in i albumet vi kommer.

Jag gillar TH när melodierna får sträcka ut sig lite som i Heaven, Mind och Air. Där är Bowies Berlinskivor inte är långt borta i jämförelse.

Däremot är jag inte lika övertygad av de mer flippriga artrock-låtarna, där rytm och melodi slaktas upp i beståndsdelar. Exempelvis Paper, Animal och I Zimbra.

Men på totalen en rätt stark trea.

Det finns några fina sorgesamma låtar. Ibland i trakterna av Nick Drake. Beck är mer känslosam och jordnära än vanligt. Men det blir i längden för händelsefattigt.

Fy fan vad tråkigt. I klass med Rufus Wainwright.

Det har sagts innan, men när det gäller att plocka album från millennieskiftet och framåt har 1001-redaktionen väldigt dålig känsla för vad som ska komma att definiera tidsepoken. Det här kommer ingen om 25 år säga ha haft någon betydelse, om ens i dag.

Bortsett från nio minuter långa progrocken i titelspåret är det habil new wave som presenteras här. Bästa spåren Guiding light och Venus.

Man hör en del influenser härifrån som Olle Ljungström och Reeperbahn sedan plockade upp på sina skivor.

Han har bra ton i saxen. Men det är ungefär 30 procent för mycket afrobeat för min smak.

Han har bra ton i saxen. Men på totalen ungefär 30 procent för mycket world jazz för min smak.

Myten om Joy Division är måhända större än deras musik. Allt är inte fantastiskt. Inledande Atrocity expedition och Colony är till exempel två rätt tålamodsprövande spår som aldrig växer ut.

Men så finns det också underbara maniska verk, vackra och hårda på samma gång, som Isolation, A means to an end, Heart and soul, 24 Hours.

Closer och Cures Seventeen seconds lever lite i samma speciella universum. Det är - kanske inte dansant - men rytmiskt medryckande.

Lite högt och lågt här. Paranoid är en jäkla bra rocklåt. Snyggt riff och bra sång. Inledande War pigs är däremot rätt tråkig riffrock. Ibland låter det lite taffligt när Ozzy sjunger unisont med gitarriffen, som i Iron man. Svårt med betyget, men jag kan bjuda på en trea. Bättre än mycket annan hård rock från 70-talet.

Bra tryck, bra sväng hela vägen. Det räcker så.

De är något på spåren i den halvelektroniska dansindien i Heads will roll. Tyvärr tar de inte det vidare.

Egentligen behöver de inte sjunga över huvud taget. Det är så bra instrumentalt att sången mest kommer in och stör. Som tur är är det inte allt för ofta.

90-talsskiva som känns rätt vital ändå. Uppkäftig sång. Överlag snyggt gitarrspel. Blir möjligen lite tjatig i längden.

Musiken är bättre än omslaget i alla fall. Men alla medlemmar i den här trion har var och en betydligt bättre soloalbum på meritlistan. Dollys Wildflowers är bästa spåret.

En god representant för den sockersöta 60-talspopen pre-Beatles. En del fina kompositioner och mycket väl utfört. Men med våra öron i dag ändå rätt daterat och platt. En skopa grus i produktionen och lite larm i gitarrerna hade inte skadat.

Bra brukssoul. Inga dåliga låtar. Men heller inget som får nackhåren att resa sig.

Jag är rätt förtjust i Hot Chips melodistarka pop och i synnerhet Alexis Taylors sätt att sjunga den. Men detta är inte deras starkaste verk. Här finns ingen Over and over eller Boy from school. Jag lyfter hellre fram The Warning och Made in the dark.

Stabilt, lite tillbakalutat hiphopalbum. Bra svängiga val och utförande av samplingar. Texterna känns långt från gängse hip hop-clicheer, jag ser det som något bra.

Inte för att det är något fel på det. Men jag går inte riktigt igång på storbandsjazzen från 50-talet.

Instrumentalt finns det väl vissa kvaliteter. Men jag har svårt för den arabiska sångstilen. Imagine blir bara komik.