Reviews by daniel_pahlsson

Det här var svårbedömt. Spretar åt alla håll. Vi samlas ett gäng som inte känner varandra. Alla tar med sig ett par låtar så kör vi. Det är folk, traditionell 60-talspop, lite blues och så förstås flower power. Somebody to love och White rabbit är ju fina knarkardängor (säger en som aldrig knarkat). Tydligen tog Grace Slick, som var ny JA, med sig dem från sitt förra album. Hade nog blivit mer spännande om hon tagit med fler låtar. Står och vacklar mellan 2 och 3 men väljer att fria denna gång.

Hur får man redan usel hårdrock att låta ännu värre?
Lägg till en symfoniorkester lajva Robert Wells. Fy fan vad outhärdligt, och i över 2 timmar dessutom. Inskränkningar i yttrandefriheten sa du? Jag är för!

Skönt sväng i gränslandet mellan soul och funk. Sly och hans familj visste vad de gjorde.

Vad köper alla hårdrockare sin mat?
- Det e la på Metall-Ica
Sen var det slut på det roliga. Ingångsvärdena är förstås sådär då detta absolut inte är min genre. Vill dock ge plattan en ärlig chans. Men jag lyckas inte förstå vad som är behållningen med det här. Jag har gjort min lyssning. Det får räcka. Nytt album imorgon.

Det här håller bättre än vad jag hade trott. Tungt men ändå med fin dynamik. Förvisso svag, men ändock en fyra.

Ett riktigt bra hop hop. Finns beats, snygga samplingar bra flow. Gang starr kunde sin sak redan från start.

Visst har det varit en hel del tidigt 80-tal som slumpats fram än så länge. En epok som definitivt kan ifrågasättas. Cure höjer sig emellertid upp ur bottenträsket där flera av de tidigare albumen från tiden hamnat.
Det finns något tilltalande med det fundamentala mörkret i skivan. Samtidigt blir det också väldigt enahanda. Någon större variation möts vi inte av vara sig inom enskilda spår eller mellan olika spår.
Det blir att man tröttnar efter ett tag. Ser dock att albumet funkar som soundtrack i bilstereon under en nattlig långkörning.
Svag trea.

Bara en av tre spår är över 15 minuter. Hade de andra också varit det plus om bandet varit finskt eller italienskt (gammal kvalitetsmärkning vid backarna hos vinylpågarna) hade det blivit en 5:a. Nu är det inte så. (Emellertid inte heller värdelöst hela tiden).

Har i största möjliga mån försökt att undvika LZ. Fördomen har varit att det låter tråkig progressiv hårdrock älskad av män i övre medelåldern som för länge sedan borde klippt den där grå hästsvansen som sitter på en bortsett från tre, fyra hämtehårstrån, kal hjässa.
Blir faktiskt positivt överraskad. Ett i regel skönt sound. Många bra låtar. Men också för många låtar. Förstod att det var tänkte som ett enkelalbum först men att man till slut valde att ta med ett gäng tidigare ratade låtar. Det borde man nog haft ogjort.
Nåväl trean lutar snarare uppåt än nedåt.

Svängig elektropop. Klart godkänt.

Perna har i tidigare recensioner varit inne på det, i många fall, tveksamma valet av album för respektive artist. Ofta har man gått på något slags kommersiellt genombrott borta i staterna. Här har vi ytterligare ett exempel på det. Efter hennes två första plattor som båda har en fin nerv och inte minst soul, är detta albumet där Adele blir menlös och överproducerad (eller ensam med ett själlöst piano). Enda syftet med albumet är att det ska sälja och då får inget sticka ut. Visst har hon en fin röst men hur nyttjas den? Efter 21 väljer hon (eller bolaget) att svänga av mot idolfabriken istället för ta den andra avfarten mot Soulville. Synd!

Skrammel, dist å rundgång e coolt!
Eller? Kanske 1990, men idag?
Blev aldrig av att på riktigt lyssnade på Sonic Youth på 90-talet (eller 80-talet) trots att de borde ha passat som fod i hose. Nu vet jag inte riktigt? Det indierockas på men blir sällan intressant. Låtmaterial är helt enkelt för svagt. Har säkert varit en viktig inspirationskälla för många indieband som blev mycket bättre. Men för min del räcker det inte till. Felas 2:a var stark. Denna rör sig i andra ändan av skalan.

Ingen tvekan om att det svänger. Men det saknas ändå någon form av dynamik. Energin är genomgående hög men för att ta till sig den fullt ut hade jag önskat större kontraster. Fela å grabbarna maler på med fullt ös från början till slut. Låtarna går in i varandra och griper inte riktigt tag i en. 16 minuter trumsolo blir i ärlighetens namn rätt tråkigt. Säkerligen mycket roligare om man var med på plats.

Tror att det var efter en Lennart Persson-recension i något av Pops sista nummer som jag införskaffade Suspicious minds 1969  anthology (utgiven 1999). Visst hade man lyssnat på Elvis tidigare men det var nog först här jag förstod hans storhet till fullo. Denna fullmatade dubbel-cd slog total knock-out på mig. Det tog ytterligare en tid innan jag förstod att de inledande 12 låtarna på utgåvan utgör From Elvis in Memphis, från början till slut, i den ordningen.
Hur bra än Elvis varit före eller kom att vara efter är detta hans absoluta höjdpunkt. Han sjunger som en gud, bandet är så sjukt tajt det bara går (att vända sig till Chips Moman och hans American studio måste vara ett av de bästa besluten någonsin i musikhistorien). Rytmsektionen är utomjordisk, blåsten sitter där de ska, änglakörer och så Elvis stämma på det.
Ibland pratar man om ”inte ett dåligt spår” på ett riktigt bra album. Här vill jag gå längre. Inte ett spår som inte uppbringar gåshud. Visst skulle man kunna ha invändningar om att det främst handlar om covers, men missar då att dessa covers i regel är de bästa versioner som någonsin gjorts av respektive låt.
När Mars Volta skulle betygsättas efterfrågade jag den överkryssade getingen men fick hålla tillgodo med ettan. Här efterfrågas istället den klassisk Hysén-skalan, men i brist på den för vi nöja oss en 5a så självklar som den någonsin kan bli.

Jag har svårt att förstå varför detta album finns med i boken. Ett helt ordinärt rockalbum. Dessutom ett ganska tråkigt sådant med svagt låtmaterial. Stipes gnällröst är svår att ta till sig. Texterna ska tydligen vara bra sägs det. Men vem orkar lyssna när framförandet går en att räkna minuter och sekunder till skiten är slut så man kan spela nått bra istället. 😴

Vi första anblicken kan man luras att tro att vi här ett av de mest ocreediga albumen i boken, en guilty pleasure. I själva verket är tvärtom. Här sitter den övervintrade rockjournalisten i sin slitna Zeppelin-tisha från 72 och ska visa hur Brittan verkligen ska tolkas. De ska dras paralleller Beach Boys och Motown, det ska oreras om hur man ser konsten i mainstream-soundtrack osv. Allt med ett enda syfte att få hipster-barometern att slå i taket. ”Jag är så indie att jag till och med Brittans första (naturligtvis i japansk limiterad vinylutgåva).

Men om vi ska vara uppriktiga, det här är inget att hänga i julgranen. Ett par popmelodier som är okej, men rätt mycket som varken gör till och från (sodapop sticker som ett rejält lågvattenmärke). Produktionen som väl syftar till att musiken ska kunna pågå i bakgrunden, funka på radiostationerna, inte göra någon upprörd är på svintråkig. Bebisrösten gör inte saken bättre.
2:an är svagare än amerikanskt kaffe.

Ständigt denna jävla new wave. Måste ju finnas miljoner album som är bättre, intressantare, mer betydelsefulla än detta mög. Det hjälper inte att de försöker lajva Bowie. Blir bara mer uppenbart hur fruktansvärt svagt det här är. Urtråkigt!
Har varit försiktig med ettorna på sistone. Det får inte gå inflation i dem. Precis som svårigheten i att nå Gazzettans 10a, ska du tvärtom vara omänskligt usel för bottenbetyget. Men nu räcker det!
Nästa album tack!

Bandet känner man igen men tror aldrig jag lyssnat på dem (inte ens 2004 då Stevie Klasson var med).
Blir till en början positivt överraskad. Ett soundtrack jag inte väntat mig utifrån omslaget. Gillar blåset. Som helhet blir det dock då där med några få låtar som lyfter.

Jag gillar det akustiska soundet. För mig lite att tänka på Jamie T. Kvaliteten på låtarna är varierande. Finns några bra dänger som den inledande hiten och Add it up, men som helhet lite svagt när vi talar album du måste lyssna på.

U2 igen. Att Joshua Tree finns med i boken är fullt rimligt. ATs plats hos de-måste-lyssnande bör emellertid ifrågasättas. Svagare låtar och tråkigare produktion (trots att det även här är herrarna Eno och Lanios som står för hantverket). Det går att se en tydlig utveckling. Tyvärr går den bakåt.