Reviews by daniel_pahlsson

Mer indierock än grunge. Åh amerikansk indierock har bidragit med mycket ondska från den här boken. Tycker dock att FF höjer sig över andra samtida band i genren. Det är rätt trallvänligt malande där hitsen faktiskt nästan är bra. Det räcker till en godkänd stark tvåa.

Häxktorn John utför sin exorcism med största noggrannhet. Det skramlas å frustas. En kakafoni av besvärjelser. Det krävs uppmärksam lyssning för att uppskattas. Men tar man sig tid utmejslas ett riktigt fint album. Influenser av blues, jazz, kreol, afrokultism smälter samman i en fin kompott. Till och med urflippade Croker Courtbullion fyller sin funktion.

Ett av hårdrockens största problem är att den inte är hård. Mötorhead är ett undantag som bekräftar regeln. Eller kanske mest beroende på att de snarare är hård rock än hårdrock.
Titelspåret är förstås en rökare av högsta klass. Sen maler det på med samma intensitet, men inte riktigt samma finess. Bristen på nyanser ligger också albumet i fatet. Uganda tid att hämta andan blir det svårare att uppskatta öset. Å andra sidan ett Mötorhead som inte har gaspedalen i botten vore inte Mötorhead. Landar i en stabil, rent av stark trea.

Ett album som slumpats till mig innan gruppen startades. Blev en etta som inte krävde någon motivering då. Inget har förändrats sedan dess.

Det här var inget vidare. Rytmer utan sväng. Trista synthar och trummaskiner. Trots världsinfluenser finns New age-soundet där i bakgrund, och det vet ju sen gammalt att det är av ondo.
Det är väl först med avslutande Wonderful world som det blir intressant och få är det tyvärr lite för sent.

Småtrevligt afrosväng. Går att ha och mista på samma gång. Räcker till en svag tvåa men absolut inte mer.

Betydligt mer tråkrock än rolig punk. Saknar finnessen. Det finns förstås band inom genren och eran som är ännu sämre, men det kan inte vara en förmildrande omständigt. Ett dåligt album slutar inte vara dåligt för att det finns usla album. Ettan är med andra ord oundviklig.

Omdömet från förra Coldplayalbumet vi hade, var att musiken är menlös. Berör mig inte på något sätt. Martin är en urtrist sångare. Samma sak gäller även denna gång.

A-sidan är riktigt bra. Souligt och snyggt. B-sidan betydligt tristare. Mer teatralisk och mer av Eno känns det som.Snittbetyget får bli en trea.
Bästa spår: If There Is Something

Tar vid där Kid A slutade. Precis som föregångaren mer fragment än hela låtar. För det mesta låter det rätt okej. Inte minst gillar jag jazzinfluenserna. Samtidigt finns det också en del ambient där det räcker rätt bra med en lyssning. Bra så. Det räcker till trean.

Klassisk brittisk soulpop när den är som bäst. Odödliga låtar (med You Don’t own me som den mest glänsande diamanten), snygga arrangemang och Dustys underbara röst som grädden på moset. Det räcker till en fyra, hur stabil som helst.

Titelspåret är en klockren femma. Versionen av Vans Sweet thing och And the bang on the ear går inte heller av för hackor. Tyvärr är det i övrigt mest utfyllnad med låtar som i regel ligger och skvalpar mellan den svaga tvåan och vid något enstaka tillfälle en stabil trea (Jas anybody here seen Hank?).

Egentligen rätt hyfsad Singer/songwriter-country. Men jag har svårt för Lucindas röst. Här kan man nästan förtränga den. På äldre dar har hon blivit helt outhärdlig. Låter som om hon sjunger med munnen full av både kaffet och kakan eller som om hon sitter i tandläkarstolen med käften full med diverse slangar. Då kan betyget inte bli högre än en tvåa trots flera rätt bra låtar.

Ofta kategoriserad som psykedelisk rock. Men man får inte glömma att gitarrvirtuosen Hendrix i grunden är en soul och bluesman. Vilket också lyser igen om flera låtar. Dessutom rejält jazzigt. Inte minst Mitchells trumspel. Det uppskattas.
Tycker det är lite oklart vilken version man ska lyssna på. Amerikanska och brittiska kom i stort sett ut samtidigt (någon månads skillnad) ändå skiljer sig tre av låtarna åt. Både Hey Joe och soulballaden The wind crys Mary finns bara på amerkanska utgåvan. Två riktigt bra spår. Å andra sidan kan UK-utgåvan stoltsera med utmärkta soulballaden Red house.
Mitt omdöme grundas på en combo av de båda utgåvorna. Landar i en rätt stark trea till slut.

Det blir sällan bra när allt för många genres och influenser blandas på ett album. Det blir lätt mellan- eller rent av minimjölk av allt ihop. Inte minst när blek européer ska lajva sina afroamerikanska hjältar.
The Clash är det lysande undantaget. Bandet låter sig inspireras av rockabilly, ska, dub, soul osv. Det är väldigt tydligt, ändå är det aldrig något snack om att det Clash och inget annat. De försöker aldrig kopiera (vilket sällan faller väl ut), utan lånar, snor och integrerar i sitt eget sound. De är båda brittisk arbetarklass och Jamaica på samma gång utan att det känns det minsta konstlat.
Att välja ut enskilda spår känns svårt. Kanonbåtarna avlöser varandra. Mikroskop krävs för att hitta svackorna trots en dubbel på över timmen. Strummer kan mycket möjligt vara världens bästa rocksångare. I slutändan är femman oundviklig.

Rätt ordinär 60-talspop som spretar rejält. Känns inte riktigt som om bandet vet vad de vill. Inledande Lost woman liksom Rack my mind är rätt bra. Samtidigt en del trams som Farwell och Jeff’s boogie.
Sånginsatsen är rejält menlös.

Grillrock kan vara rätt trevligt ibland. Lynnards är väl så där. B-sidan är bättre än A-sidan. Avslutande Free bird som höjdaren. Räcker till en stark tvåa men inte mer.

Det jag skrev är borta. Sammanfattar.
Hitsen är trista. Håller inte då bra idag.
Gillar istället grooviga indiedpår som The Rolling people, Catching the butterfly och Come on med flera. Plocka bort Ed Sheeran-popen och betyget hade varit hade varit högre.
Hidden tracks borde vara förbjudet enligt lag.

Det var nog först med Bowiepodden som jag på allvar upptäckte och lärde mig uppskatta Berlin-triologin i allmänhet och kanske Low i synnerhet. Visst hade jag gillat hitsen sen tidigare men som album hade de inte riktigt satt sig.
Det är onekligen ett jävla fint grove som levereras på den popiga A-sidan. Inte minst i Breaking glass och Sound of vision. Bowie sjunger hur bra som helst, med den där lite lätt nonchalanta rösten som bara han behärskar.
B-sidan är ju något helt annat. Ett tidsdokument som verkligen andas kalla kriget och dess mest kusliga skepnader. Han lyckas verkligen förmedla en otäck känsla av öststatsbetong och stasiövervakning. Sen orkar man inte kör B-sidan om och om igen lik den motsatta. Oavsett ett riktigt bra album som nästan når toppbetyg.

Efter sina tre första soloalbum försvann Björk och musikshow gjort därefter rätt obemärkt ur mitt musikaliska intresse. Inte så att jag minns någon direkt dålig skiva som fick mig att ändra uppfattning om henne. Väl mer att man var nöjd med det man redan hört. Bra så.
Därför är spännande att få ett album från långt senare, som vad jag kan minnas aldrig lyssnats på. Det går inte att ta miste på vem artisten är. Björk är omisskännlig. Samtidigt levererar hon här, på skilsmässoplattan, snarare en stämning och en ljudmatta än melodiska låtar. Ganska disharmoniskt vid första lyssning. Men vid vidare lyssning (gör sig onekligen bra i hör lurar) sugs man in i Björks värld. Hennes stötiga sång, maskinerna och stråkarna gör sig faktiskt ganska bra tillsammans. Det är inga platta man spelar om och om igen. Men en knapp timme Björks universum är rätt omtumlande. Det räcker inte till de högre betygen, men en stark trea är gott nog.