Reviews by daniel_pahlsson

Nej tack!

I grunden mycket som är bra. Såväl från BB som A3 även om jag håller den senares alster något högre. Men, återigen! Lär er att begränsar! Först och främst bort alla jävla interludes. Därefter sålla i låtvalet. Max 40 min/skiva. Då hade betyget kunnat bli högre.

WS är rätt trevliga i mindre doser. De har ett sound som inte går att ta miste på. Ett stort sådant, inte minst med hänsyn taget till den minimala sättningen. Å andra sidan blir det också en tydlig begränsning. Förutom några undantag med lugnare, mindre skramliga låtar, låter det rätt mycket lika spår efter spår. WS-soppan mättar rätt snabbt. Saknar också de där spåren som likt på Elephant, sticker ut och rycker med en lite extra.

Amerikansk indierock igen! Hur kan det tillåtas? Totalt genomuselt. Värdelös sång, urtråkiga gitarriff och trumkomp som inte gör någon glad.

Mull gör en rätt mjäkig elektronisk dansmusik. Det är väldigt mycket mellanmjölk. Funkar helt okej att ha på i bakgrunden om man har viktigare saker att tänka på. Det blir en avslagen tvåa. För en etta kräver ju att man behövt bryr sig.

Hur ordinär 60-talspop som helst. Trallvänligt, men absolut inget som sticker ut. Ett par tre covers som inte bidrar med nått nytt.
Bättre än andra the Who-album vi haft, men det säger å andra sidan inte så mycket. Avslutande instrumentala the Ox albumets höjdpunkt.

Perna var inne på det vid förra DP-albumet, att det är orgeln som gör den stora skillnaden. Och visst är det så att orgeln är x-faktorn även här. Inte minst i fina Child in time. Sången är däremot rätt trist. Hade albumet varit instrumentalt hade man klarat trean.

Ett album som växer vid en andra lyssning. En del småfina låtar utan att sticka ut något nämnvärt. Extra plus till Utopia.

Lika illa som förra Rushalbumet vi hade.

Ett motgift till gårdagens plåga med Panters. Old school hip hop (om än 20 år för sent). Men vad gör väl det när det låter bra. Skönt souljazzigt sound. Lite scratch, lite snygga beats och bra flow i rappen. Behövs inte så mycket mer gör att man ska bli på gott humör. Kunde haft fler låtar med hitkänsla, men det är småsaker. Stark trea

Jag mer eller mindre avskyr det. Orkar lyssna på delar av alla låtar men fan inte på dem i sin helhet. Det är en nog så stor ansträngning.

Helt okej folkpop. I längden blir det lite småtråkigt dock.

Jag gillar verkligen inledande Thank you for sending me an angel. Snygg och svängig. Därefter sjunker tyvärr kvaliteten betänkligt. För mycket art-pop och för lite soul. Det är rejält styltigt. Inte minst Byrnes sång.
Det blir lite bättre mot slutet. Take me to the river är naturligtvis en för bra låt för att misslyckas med. Tycker TH gör en bra version som i kompet påminner en del om Springsteens Seeds från liveboxen. Även avslutande Big country är helt okej. Står och väger mellan tvåan och trean.

Bobban blir den internationella storstjärnan. Inte lika bra som Exodus men helt klart ett fint album. Håller nog de jamaicanska versionerna högre än Blackwells västvärldsorienterade. Det är dock inte skrivit i sten (beror lite på dagsform). Basslinga på Stir it up gör en knäsvag. Det räcker gör att kravla sig upp på fjärde trappsteget.

Väljer att realtidsrecensera idag.
Jag förstår inte. Det är säkert en generationsfråga. Antagligen var detta hur coolt och rebelliskt som helst på 60-talet. Ett rebelliskt fuck off till den äldre generationen. Idag känns det oerhört lamt och töntigt. The WHO vill vara putslustiga, men det lika intressant som när man som barn som tyckte Arne Weise var ett roligt namn. Riktigt bra poplåtar får man leta efter med ljus och lyckta. Efter första sidan är det bara avslutande I can see for miles som är någorlunda intressant. Blir det bättre i andra halvlek? Jag tvivlar.
Tänka sig, om inte ännu sämre på B-sidan.
Enligt boken ska albumet vara en samling med hittepåreklam. Gör det skivan bättre? Inte det minsta?

Lite mindre New age och lite mer souljazz. Så klart positivt. Barockpopen finns däremot tyvärr fär i allt för stor grad. Någon usp saknas. Har ifrågasatt Costellos utrymme i boken tidigare och gör det även nu. Det är Iätrots allt inget särskilt dåligt album, men absolut inget man måste höra innan man dör.

Det är lite svårt att lyssna på the Cronic utan att få bilder en drive-by med dynga på pågatåget i huvudet.
Men visst finns det nåttskönt i soundet av west coast hip hopen sprungen ur Compton, Los Angeles eget Limhamn. Precis som när det gäller jazzen är det ofta ett mer tillbakalutat souligt sound. Visst kan man bli lite trött på gangstalyriken, men vem är jag att döma. Trygga Öringe kan ju inte riktigt jämföras med Limhamns tuffa klimat. Nej Cronic är ett skönt album som gungar bra (helt självklart att det gör sig väl i ett åk med rejält dollargrin och studsande fjädring).
I gränslandet mellan trean och fyran.

Vi har redan haft Hounds of Love med Bush. Där fanns ett par bra spår, men efter hand blev det allt mer teatraliskt dravel. Här på föregångaren finns ingen Running up the hill. Bara teaterpop som kanske passar i nån menlös musikal. Den kan jag vara utan.

Inledningen är rätt trevlig. I alla fall musikaliskt, där jag får lite bob hund-vibbar. Ju längre in vi kommer på albumet tar dock tramset allt större plats. Plojmusik kan vi för det mesta var a utan. Sånginsatserna är även de rätt störiga. Framförallt Schneiders.
Det som börjar som bob hund blir i slutändan mest Scooby-Doo.

Jösses vad lamt. Vit 25-årig kille med gitarr sjunger om svunna tider när han var ung. Försöker var djup men är inte ens en mellanbassäng. Everybody Loves Me, Baby är okej, men mer än så krävs. Kan bara sluta på ”ett” sätt.