Reviews by frma03

Första och sista spåret är okej. Men överlag för mycket mumbo jumbo.

Ace of Spades är en av historiens bästa rocklåtar. Må vara att inget annat når upp till riktigt samma nivå här. Men inget är heller dåligt. Motörhead skapade en egen musikgenrer mitt emellan hårdrocken och punken och var jäkligt konsekventa i sitt sound. Intensiv, svettig rock med fullt ställ. Lemmys kärva stämband är en viktig ingrediens för att få det att koka.

Så här föreställer jag mig det skulle låta om Rufus Wainright, eller möjligen Peter Jöback, skulle försöka göra en rockplatta.

Jag tycker inte om det.

Det finns något intressant i rösten. Men musiken gör min likgiltig.

Go riff-fest emellanåt. T ex i On the rope, Drop out och avslutande Burnt alive. Hör jag till och med ett blås där? Men sånginsatsen är på alldeles för låg nivå rakt igenom. Det hade behövts en Howlin’ Pelle eller motsvarande.

Yellow maler ändå på rätt gott. I övrigt; Zzzzzzz…..

Roxy music har alltid några grymma låtar på varje platta, men sällan ett helt bra album. Här är det framförallt Virginia plain och Re-make/re-model som sticker ut.

Medan somligt mest luktar gammal proggteater. Roxy har på den här debutalbumet ännu inte riktigt hittat sitt sound, tycker jag.

Jag noterar för övrigt att tre Roxy-skivor finns i boken, alla från tidigt 70-tal. Då missar man tyvärr den kanske finaste Roxy-eran med de kliniskt sobra 80-talsalbumen.

Det här är en skiva jag knappt lyssnat på tidigare. Men när jag hör den nu känns den som en av de bättre Radiohead-skivorna.

Här förenas det elektroniska, akustiska och elektriska Radiohead på ett bra sätt. Jämfört med mer elektroniska Kid A är det överlag bättre låtar här.

Första halvan är väldigt bra med You and whose army? och I might be wrong som skivans bästa låtar. Andra halvan lite luddigare i konturerna, men en stark avslutning i Life in a glasshouse.

I skarven mellan trea och fyra, jag väljer att runda av uppåt.

Finfina versioner på många klassiska hits. Vet inte om någon av dem är originalen, men det spelar ingen roll för min del.

Dustys fina beslöjade sångröst är på plats redan här. Den gör att den här mixen av schlager, girl pop och Motown får lite rökighet.

Det inleds rätt bra med brittisk folkrock. Bäst är titelspåret. Men i andra halvan tappar skivan fart. Det blir mer folk och mindre rock. The Stolen child är rent av outhärdlig.

Finns många skivor med snyggt producerad countryrock - eller americana. LW gör det varken sämst eller bäst.

Starkast avtryck på på den här grusvägen lämnar Greenville med bakgrundssång av Emmylou Harris, en röst det aldrig går att ta miste på, inte ens i bakgrunden.

Fire och Remember är enda låtarna att notera på den här skivan. I övrigt endast ett enda långt bluesjam som möjligen kan fungera på syradränkt barfotafestival.

Ovan nämnda låtar räddar en svag tvåa.

Hade Hey Joe, Purple haze och The wind cries Mary ingått i den bedömda originalutgåvan hade betyget kunnat höjas till tvåa av normalgraden.

(Utgår från låtordningen som listas i boken).

London calling är inte bara ett musikalbum. Det är en attitydförklaring.

Joe Strummer är unik som rockikon. Han är hård, mjuk, raggare, punk, slyngel, intellektuell på samma gång och har en timing och punch bakom micken som nästan ingen kan mäta sig med.

Skivan har många låtar och några är kanske mer bagateller, t ex Jimmy Jazz och Brand new Cadillac, men det spelar inte så stor roll när det samtidigt finns så många femstjärniga låtar att det inte går att räkna upp alla här. Rudie can’t fail, London calling, Clampdown, Death and glory, Guns of Brixton, The card cheat, Spanish bombs …

En av rockens bästa textrader: He who fucks the nuns will later join the church.

En grym femma.

Gitarrarrangemangen sticker ut. En del roliga infall där. Men låtmaterialet och sånginsatsen faller mig i övrigt inte direkt i smaken.

Det här är inte så tokigt. LS har fått ta mycket skit för sin stora hit, som lyckligtvis inte är med på den här skivan. Här visar de att det finns mer än Sweet home Alabama, t ex Tuesdays gone och Free bird. Rekommenderar också dokumentären If I leave here tomorrow på SVT Play.

Hifi indie deluxe. Om jag ska bli lite ljudnörd har jag alltid tyckt att Urban hymns låter väldigt bra. Det är mycket gitarrmattor, men utan att dränka detaljerna. Trummor och bas skapar en väldigt fast botten.

Musiken i övrigt då? Ashcroft sjunger bra här. Kvaliteten på låtarna har överlag hög lägstanivå. Bäst är Rolling people, Sonett, Drugs dont work, Space and Time och Come on som håller nästan samma nivå som Oasis Slide away.

Sida A. Ja, det är bra. Lite skissartade låtidéer, men det funkar och låter bra i en lätt överstyrd produktion. Trumslagen nästan distar. Bowies sång är som vanligt briljant och snygg. Bästa spåren är Sound and vision, Always crashing in the same car. I en lite annan produktion hade de kunnat platsa på Young Americans. En fyra.

Sida B. Jag har aldrig förstått varför en artist vars främsta resurs sitter i sångrösten väljer att göra en hel sida med så gott som instrumental ambientmusik. Är det ens Bowie eller är det Enos solonummer vi hör?
En tvåa.

Björk var nog ändå bättre när hon gjorde poplåtar. Jag skulle dock kunna tänka mig att höra och se det här framföras i ett konserthus med orkester.

Här finns flera av Bowies verkliga signaturlåtar, Changes, Pretty things och Life on Mars. Men ingen av dem slår Quicksand.

Man vill gärna tro att Hunky dory är ett mästerverk. Men skivan innehåller också några väldigt lättglömda spår. Fill your heart är ett exempel, Eight line poem ett annat. Song for Bob Dylan är inte heller särskilt speciell.

En albumklassiker ändå på många sätt, men i Bowiekatalogen finns starkare skivor.