Reviews by frma03

Jag minns Kid rock på den tiden mest som ett skämt och en halvrasistisk figur. Jag hör ingen anledning att ändra den uppfattningen.

Nästan omöjligt att betygsätta en så spretig skiva som egentligen är två olika soloskivor sammansatta till en dubbel.
Det som ändå förenar är en känsla för funk och soul.
Big Boi-skivan Speakerboxx som drar mer mot hip hop och rap och framstår som den mest intensiva och sammanhållna av de båda.
André 3000-skivan The love below som blandar in jazz och pop och där låtarna överlag sjungs blir lite ofokuserad, är inte så många bra låtar på den. Även om megahiten Hey Ya fortfarande svänger.

Det finns en otämjd entusiasm här som saknas på senare WS-skivor. En stark trea.

Bra energi. Det är väl ungefär det enda. Svag tvåa.

Okej dunka-dunka. Men verkligen inget exceptionellt.

The Who är inte så bra på trallvänlig 60-talspop. Höjdpunkterna på den här skivan är istället de råare rocknumren The good’s gone, My generation (såklart) och avslutande instrumentala The ox.

Rätt bra instrumentalt i flera låtar, som Child in Time med både riffig rock och tillbakalutade orgelpartier. Sången är inte alltid lika kul att höra. Betygen ligger i gränslandet mellan 2 och 3.

Förstaspåret känns lovande med en mix av modern pop och 30-/40-tal. Även Pilots låter rätt bra i samma anda. Men i övrigt blir det rätt blekt till slut.

Av någon anledning kan jag uppskatta den här skivan mer än Moving Pictures som vi tidigare tvingats genomlida. Kanske handlar det bara om dagsformen. Men det är fortfarande Musse Pigg-varning på sången.

A day at the races är bra, mer framåtlutad än resten av skivan. I övrigt är det inte så mycket som riktigt fastnar hos mig.

Man får acceptera att det finns folk som gillar det här. Men jag gör det inte.

Titelspåret är bra folkrock. I övrigt är det mer betoning folk(-musik) än rock, emellanåt inte ens uthärdligt. Väldigt svag tvåa.

Al Green-covern Take me to the river gör de bra, men det säger kanske något att skivans bästa låt är den enda som headsen inte skrivit själva. Jag gillar soundet, men låtarna blir ofta för spattiga, det saknas flyt. The big country är dock ett lysande undantag.

Marley och Wailers spelar och sjunger lika mjukt som bomull. En stabil fyra.

En del fina 60-talsmelodier. Betydligt bättre än Tommy, men kanske inte lika bra som Who’s next.

Några fina blue eyes soul-moments här - Man out of time och Kid about it i synnerhet. I övrigt låter det som det brukar om Costello, varken mer eller mindre.

Hounds of Love är bättre.

Jag är emot popmusik som försöker vara crazy. Det gäller i hög grad också B52 när den pratsjungande Fred Schneider står vid mikrofonen. Däremot blir det bättre, emellanåt riktigt bra, när någon av de kvinnliga vokalisterna tar över (trodde det var samma person, men läser mig till att det är Kate Pierson och Cindy Wilson som delar på det). Svag 3 kan jag bjuda på.

Undrar hur många besvikna skivköpare som köpte det här albumet baserat på den rätt snygga popsången American pie och konstaterade att Don McClean i själva verket bara vara en medelmåttig lägereldstrubadur.

Det är habila låtar, men inte mycket sticker ut, bland annat beror det på anonym sånginsats. Dave Grohl var en mer intressant trummis än vad han är som sångare.