Reviews by frma03

Det här låter som ljudet av ett band i upplösning.

När man läser om plattan verkar inte medlemmarna ens själv veta om de fortfarande är med i ett band eller inte. Alex Chiltons parhäst/trätobroder Chris Bell hade hoppat av. Deras två tidigare skivor hade floppat. Det är lite skitsamma-känsla över de här inspelningarna.

Förvisso några stråkpålägg och körer här och var, men många av låtarna känns som råa outtakes som ingen orkat ta om.

Och det gör skivan intressant. Det blir oborstat, skört och lite stökigt.
Jag har bara hört deras första tidigare, som är betydligt mer producerad. Det här är klart bättre.

Jag har lyssnat på både 1992 och 1978 års låtordning och tycker albumet kommer bättre till sin rätt i 1978-versionen som inleds med supersnygga Stroke it Noel och likaledes For you.

Fler låtar jag fastnar för: Kizza me, med sitt vilda piano, Take care, Jesus Christ med lite töntig refräng men grymt saxsolo, Femme Fatal slår väl inte direkt VU men ett bra försök, Holocaust, Kanga roo och Thank you friends.

Det bjuds på ren och rak powerpop åt new wave-hållet, mitt emellan Blondie och Costello, i My best friend’s girl. Då är det ganska medryckande.

Men i övrigt lyfter det inte direkt och blir emellanåt lite arty utan konstnärlig finess.

Ett tålamodsprövande album. Jag har lyssnat igenom hela skivan två gånger. Av 24 spår hör jag bara ett par, tre riktigt låtar, med 1921 som bästa exemplet.

Det är bra. Bäst är Faithful, Testify, Chi-City och Real people.

Vem dödade The Zutons? Kanske de själva.

Några hyfsat trevliga låtar att lyssna på finns det. Lite i stil med The Coral, The Thrills, The Vue och The Hal - men vem minns dem i dag.

Disintegration är en helt egen ljudvärld. Det finns inget liknande. Stort, ödsligt, vackert. Men också en hel del värme.

I de dystopiska stämningarna finns många snygga melodier. Inte minst i de vandrande ekande gitarrslingorna, som blivit Cures signum, men på ingen annan skiva låter lika distinkta som här.

Jag kan aldrig tröttna på att lyssna på Picures of You. Det enda felet är att den är för kort.

Fascination street och titelspåret är andra sexpoängare. Kraftfulla maniska låtar som bara maler på, i positiv bemärkelse, och gärna hade fått pågå hur länge som helst.

Prayers for rain, otroligt snygga gitarrer.

Och den majestätiskt överdådiga inledningen med Plainsong förstås.

Det enda som faller ur ramen lite är Lovesong och Lullaby, som jag hade klarat mig utan.

Behöver du en manual för en smäktande soulballad är det bara att ta I’ve been loving you too long.
Det släpiga 6/8-kompet, pianoklinket, plockande gitarren, blåset först sparsamt och sedan höjd intensitet mot slutet, dynamiska sången både sårbar och kraftfull. Fenomenalt.

Otis sätter för övrigt alla ballader med högsta betyg på den här skivan. Ole man trouble, You Don’t miss your water och Change gonna come kanske ännu bättre än originalet.

På A-sidan är jag uppe och fingrar på femman. Men B-sidan innehåller tyvärr några mer bagatellartade nummer som Shake, Wonderful world (för alltid förknippad med Pekka Heinos Röda tråden) och en struttig Satisfaction.

Jag landar på en fyra av det starkare slaget.

Det här är jag svag för. Outlaw country, på sitt sätt, innan begreppet fanns.
Marty Robbins sjunger de här präriesångerna otroligt bra. Countrycrooner, utan att bli slätstruken. Brett register i både toner och känslor som bidrar till illusionen av självupplevt. Dessutom låter skivan väldigt bra inspelad för att vara från 50-talet.

Big iron har jag bara hört i Colter Walls version tidigare. Originalet här sitter som en smäck. I övrigt är nog El Paso det enda jag tidigare hört. Fastnar väldigt mycket också för They’re hanging me tonight.

Det är väl okej. Men jag gillar Dinosaurs skivor från 90-talet bättre. Where you been och Without a sound. När jag lyssnat på dem och sedan går tillbaka till denna låter det som denna är inspelad i en skokartong i jämförelse.

Har inte hunnit lyssna så intensivt. Men det låter medelbra.

Det är inte världsomvälvande, men jag har inget emot det.

I inledningen av sin karriär hade Coldplay lite mer edge, vilket senare slipats ner till perfektionistisk listrock.

Inledande Politik, Green eyes och A whisper är inte så tokiga.

Tvåa i det högre registret.

Lauryn Hill briljerar verkligen. Varje ton hon tar lyfter skivan en klass eller mer. Hennes känsla för gränslandet mellan soul och hiphop är enastående.

Det hör vi exempel på i Ready or not, Zealots, titelspåret, Manifest och förstås Killing me softly som i Fugees version blivit en modern klassiker och det tycker jag den förtjänar.

De vokala insatserna från Wyclef och Pras håller inte samma nivå, även om de inte är dåliga.

En femma för Lauryn Hill. En trea för resten. Då får det bli en fyra på totalen.

Caleixo kan göra bra ökenlåtar och är skickliga stämningsbyggare. Logiskt att de också gjort filmmusik. Men tyvärr är sånginsatsen från Joey Burns lite svag och anonym.

Jämför med närbesläktade Giant sand, där Howe Gelb vid mikrofonen, låter som han tuggat sand i hela sitt liv.

Bästa låtar:
Black heart, Sunken waltz, Güero Canelo, Crumble.

Radiohead tar ett steg bort från låtar och intresserar sig mer för ljudlandskapet.
Musiken flyter. Svårt att få grepp om detaljer. Det är ibland en styrka, som i inledande Everything in its right place, men på andra spår lite sömnigt.

Gillar de mer traditionella rockbandslåtarna The National Anthem, Optimistic och In limbo.

Det här kan man lyssna på länge. Det är som att bara stiga in i en mjuk värld och luta sig tillbaka.

Kanske inte sticker ut till som något särskilt progressivt i dag. Men det är en tidsanda, en stämning som är njutbar.

Bra samspel mellan Rollins och Monk.

Jag har aldrig riktigt lyssnat på Lupe Fiasco tidigare. Men det här tycker jag är bra.
Kraftfullt och storslaget. Symfoniskt nästan. Snygga samplingar. Rytmisk livfull rap och, vad jag hör, hög kvalitet på texterna. Dock ett väl långt outro.

Särskilt bra är: He say she say, Sunshine, Real, Daydreamin, Hurt me soul, American terrorist.

Det här är egentligen en rätt tråkig bluesskiva. Tack vare två patenterade Waits-ballader blir det ändå okej nog för en tvåa.

Övrigt konstaterande: Waits har fem album i boken, men inget av dem är Closing time. Hur är det möjligt?

Mycket själ och hjärta i den här skivan. Gillar hur den knyter an till soul, gospel och r’n’b.

Liten dipp i mitten av skivan. Men det vägs upp av stark inledning och stark avslutning.

Bästa spår:
Jesus walks, Never let me down, Spaceship, School spirit, Two worlds, Family business,

Bra, men inget mästerverk. Ofta överskattad i tidningar och listor över bästa album.

Säkert kompetent utfört, men inget för mig.