Reviews by daniel_pahlsson

Helt okej. Mer punk än New wave vilket naturligtvis är bra. Ganska lite som sticker ut dock. Saknar en rökare med hitspotential. Stark tvåa.

Här finns en del ljusa stunder. Stranger things-hiten Running up the hill och Big sky är ju fina. Överlag är A-sidan betydligt roligare än sida B. Bush ligger dock konstant på gränsen för att bli för teatralisk. Ibland håller hon sig på rätt sida men kliver fel allt oftare ju längre in i skivan vi kommer (möjligen med avslutande The morning fog som undantag).

Får bli kortfattad. Det här var inget vidare. Möjligen lite bättre sista låtarna, men det räcker inte för tvåan.

Låter rätt mycket Stones. Eller i alla fall nästan. Det är dock något som skaver. Svårt att riktigt ta på vad det är men det är små detaljer som förstör ljudbilden. Någon slags trist powerrock ala Aerosmith, Bon Jovi eller Kid Rock som tränger igenom. De låtsas vara blues och soul, men lyckas endast glimra till här och där. Bättre än en tvåa kan inte helheten få.

Melodikryssetnestorn Anders Eldeman har uttryckt sin kärlek för Sparks. Å Eldeman är ju världens trevligaste och gladaste människa. Men inte ens Eldeman kan rädda det här. Som en kombo av det sämsta med ABBA och Queen. Påklistrat teatraliskt, vidriga arrangemang och en sång som borde grävas ned tillsammans med slutförvaring av kärnbränsle.

Förvånas av hur spretigt det den här plattan är. Det finns ingen musikalisk stringens. Snarare en samling låtar som i mångt och mycket verkar var och en för sig. Definitivt gäller detta de två hitsen. Imagine är väl i grunden en bra låt om än uttjatad. Jealous guy är dock betydligt starkare även om jag föredrar Hathaways version. Budskapet är ju dock naturligtvis ruttet. Men som Margo Price sjunger i Long live the King, He was a feminist (kan ifrågasättas) and an asshole to. Blueslåtarna med King Curtis på sax är också trivsamma som avslutande Oh Yoko. Men är finns också skräpmat som Crippled inside och Oh my love.
Stark tvåa men till en trea kan inte album som inte är ett album nå.

New wave igen. Första albumet jag fick på sajten var med the Fall. Det är förstås orimligt att de har med album i boken, än mer att det har med två. Å andra sidan låter detta lite mer intressant än annan NW vi tidigare fått lyssna på. Rätt sköna riff och basgångar. Men samtidigt blir det återigen enahanda. Efter några låtar är man uttråkad. Kravlar sig över strecket till en tvåa men inte mycket mer. Nu ska jag lyssna på nått annat bättre.

En lite souligare Neil. Inte utan att man tänker på Van the man. Om än på en lägre nivå. Trivsamt utan att riktigt tända till.

Indierocken från 90-talet och början av 2000-talet har inte stått sig särskilt väl (obs, stor skillnad på indierock och indiepop). Allra minst den amerikanska som låter oerhört mycket highschool. Hålet är inget undantag. Jag har genuint svårt för soundet. Melodierna är inte mycket att hänga i granen och CLs röst är inget man jublar över. Det är inte Pearl Jam-dåligt, men ser för den skull inte vad man ska det till. På gränsen att nå en tvåa men inte tillräckligt.

Vilket underbart hantverk det här är. Precis så här ska the American somgbook låta. Det är inte revolutionerande men fan så snyggt. Det finns en oerhörd nerv i Vaughans röst och samspelet med bandet. Hon når kanske inte upp till Holiday och Fitzgerald men är inte långt ifrån.
Ibland är det enkla det geniala. Stark fyra.

Har väl egentligen inte lyssnat tillräckligt för att ge ett rättvist omdöme. Men oavsett, det här håller inte. Det händer ju ingenting.

I want your love kan mycket väl vara världens bästa discolåt. Den är iallafall fall definitivt med där uppe. Har en basslinga någonsin varit svängigare? Mästerverket backas upp av ett gäng andra högkvalitativa Chic-dängor. Soundet går aldrig att ta fel på oavsett om vi pratar upptempo eller laidback. Inte bara hitsen som håller. Happy man är grym, Sometimes you win likaså. Det är väl bara avslutande (funny) bone som faller ur ramen. Återigen en stark fyra till Rodgers och Edwards

Har någon människa någonsin sett mer ansträngd ut i en avslappnad pose än Neil på detta omslag?
Musiken flyter i alla på smidigare även om jag fortfarande inte riktigt vet om jag skyr eller gillar Neils röst. Det blir en del långa gitarrsolon. Kunde gått illa men tycker inte att det stör. Tillför å andra sidan inte så mycket heller. Ett helt okej album som landar in på en stabil trea.

En rättvis bedömning hade nog krävt vissa kunskaper i det franska språket. Emellertid, Brel har en fin röst och arrangemangen förmedlar definitivt en viss stämning. Kanske skulle betyg varit högre, men jag går utgå från den information jag har.

Betydligt softare än bananplattan. Också mycket tristare. Enformigt. Det händer sannerligen inte mycket. Låtarna är i regel 4 min, men det känns som om VU maler på i minst åtta, nio gång efter gång.
Det blir lite roligare med Begining to see the light och I’m set free, men det är marginellt. Sen kommer The murder mystery och gör det värre igen (8 min känns som 25).

Återhållsamhet var aldrig Prinsens signum. Här är det mycket av det mesta. Han slänger sig vilt mellan olika genres även om den souliga funken ständigt är närvarande. Självhävdelsebehovet finns där. ”Ska visa dom att jag är bäst på allt”. Å förvisso, det kanske inte är sanningen rakt av men inte långt därifrån. Tror ändå att SOTT mått bra av att kortas ned till ett enkelalbum. Med det sagt är det svårt se vad dom ska bort. För min del funkar andra skivan något bättre än första. Inte minst den avslutande D-sidan som är lysande.

Jag har försökt ta till mig ES tidigare (framförallt genom uppföljaren XO) utan någon riktig framgång. Här och var finns små ljus punkter men på det stora hela brister låtmaterialet. Melodierna saknar det där lilla extra och arrangemangen är enformiga och tråkiga.

Det är onekligen en fin katalog Stones har från slutet av 60-talet till 70-talets början. Utan tvekan här de är som bäst. De har liksom hittat sin plats som brittiskt popband med rötterna i den afroamerikanska musikaliska myllan. Gör det här är ju inte pop. Det är soul, blues, country och Stones gör det med den äran. De blåser på emellanåt men det blir aldrig grötig. Bandet känns oerhört tajt. Låtmaterialet är av högsta klass. Stark fyra.

Min etta på årsbästalistan 2011. Har i ärlighetens namn inte lyssnat på PJ så mycket varken före eller efter. Här tar på sig uppgiften att göra ett temaalbum om krig. Då 10 år efter nine-eleven, med dess efterföljder onekligen i tiden. Idag snart 15 år senare, tyvärr än mer aktuellt. Även om jag tankarna snarare går till första världskrigets skyttegravar och Englands koloniala arv, än till modern krigföring.
Visst det är oerhört pretentiöst, men det måste finnas utrymme för det även inom popmusiken. PJ lyckas med en sådan exakt skärp kombinera temat och texterna med en genomträngande hopplöshet i musiken. Inte minst i låtar som The glorious land, All and everyone eller written on the forehead. För att inte tala In dark places, albumets kanske starkaste spår.
Skivan gör fortfarande ett oerhört starkt avtryck på mig. Det hade jag nog inte väntat mig.

Det var inne med stämsång å skägg vid den här tiden. Gillade det då och märker att det håller förvånansvärt bra fortfarande. White winter hymnal och your protector är i en klass för sig men även övriga spår låter sig lyssnas på utan att det gör ont. Stabila fyra solar.