Reviews by daniel_pahlsson

Tänk om detta varit ett debutalbum? Inte en chans i helvetet att det kommit med i boken. Nu sitter några trötta rockrävar som av någon anledning fått för sig att U2 är bra oavsett vad och nickar instämmande i ett okritiskt grupptänkande. ”Den ska med”, klart att U2 är klass”.
Nej, backa ett steg och inse att här har bäst före datumet sedan länge passerats. Pisstråkig radiopop.

Ett oantastligt sound. Gram och Emmylous stämmor är förstås ljuva tillsammans. Saknar dock låtar som riktigt griper tag. Stannar därför på trean idag.

Om det inte vore för Prince utomjordiska spelning på Wow 2011, vore den Janelle Monaes akt självklara höjdpunkten. Sällan har man sett/hört något så snyggt och svängigt. Välregisserat och ändå fullständigt spontant. Riktigt samma känsla når hon inte fram med på skiva (då hade femman varit given), och det går att argumentera för att uppföljaren Electric lady är strået vassare.
Med det sagt. Det här är bra. Hela suite II svänger nått djävulskt med toppar som Dance and die, Cold war, Thightrope och Come alive.
Suite III håller inte riktigt samma klass. Make the bus är rent av svag.
Ändock ett album som gör en glad och som man gärna spelar en gång till.

Samma sound med ett malande komp, men inte samma klass som Neon bible vi tidigare haft. Saknar låtar som riktigt griper tag. Svag trea.

Småtrevligt. Blir emellertid sällan något mer än bakgrundsmusik som varken stör eller engagerar. Men 100 minuter loungemusik blir naturligtvis alldeles för mycket för att nå tvåan.

Det räcker tydligen med en jättehit (en rätt trist sådan dessutom) för att komma med i boken. Meningslös poprock. Klarar inte tvåan.

Har bara hunnit slölyssna. Lät mer bra än dåligt.

Har ett svagt minne av att TOR var högt upp på någon av Sonics årsbästalistor. Blev nyfiken på att lyssna då men det är först nu det verkligen blir av. Har tydligen inte missat särskilt mycket. Ordinär 00-talspop. Och vi vet alla att 00-talet inte var det starkaste decenniet om vi ska leta musikaliska mästerverk.
Svag sång och allt för ofta trist Coldplayproduktion. När det sen ska bli funkigt som i Red dress vill jag helst av allt stänga av. Det är finns spår som inte är lika dåliga, men inte direkt några som är bra.

Randy är en synnerligen god berättare. Louisiana 1927. Som kronan på verket (Howard Tates version inspelad efter Kathrina måste naturligtvis rekommenderas i sammanhanget). Musikaliskt är det väl både högt och lågt. Emellertid övervägande positivt.

Känns vid första lite okoncentrerade lyssningen textmässigt som någon slags 70-tals Björn Rosenström. Men det är ju en feltolkning. Här finns en punkig kritik jag kan gilla. Inte minst i Next. Samtidigt blir det väl teatraliskt musikaliskt för min del. Har tydligen varit stor inspiration för många, inkl Cave. För min del var det helt okej, men det kommer nog inte att bli så många fler lyssningar i framtiden.

Rejält gubbrockig (även om de väl var mellan 25 och 30 när det begav sig). Rätt okej proggig bluesrock. För hårdrock är det ju som tur är inte. Samtidigt inget spår av riktigt hög klass. Lazy är nog det jag gillar bäst. Uppe och nosar på trean.

Svulstigt och snyggt. Men också lite småtråkigt. Ungefär samma souljazziga ballad som upprepas åtta gånger. Utmärkta att ha på i bakgrunden, men inte så mycket mer.

En riktig favorit när det begav sig. 1996 gick det nog inte att vara mer inne (för att citera Expressen fredag) än Beck. Såg honom i Köpenhamn på albumturné. I ett mellansegment scratchar en av bandmedlemmarna loss på svarvarna iförd cowboymask (idag mer känd som covidmask). Avslutar med att knäcka plattorna och kasta ut till publiken. Stenhårt!
Trots MTV-crack är väl detta hans riktigt stora genombrott. Har mina farhågor att det åldrats väl. Var ett tag sen den spelades. Till min förvåning låter fortfarande riktigt bra. Trots sin nästan maniska behov av att blanda alla möjliga genres lyckas Beck få ihop det. Lekfullt utan att vara konstlat. Här finns blues, hip hop, country, funk i en salig blandning men som på något sätt skapar ett distinkt Beck-sound. Guldkornen är betydligt fler än utfyllnadslåtarna i det så självklart något för långa 90-talsalbumet. Big beaten blandade med trynorgel i inledande Devils haircut, det sköna riffet i hotvax, countryn i Lord only knows och Sissyneck. Och förstås partyröjarn i Where it’s at för att nämna några.

Mer rock än hårdrock vilket naturligtvis är positivt. Roses sånginsatser är inget att skriva hem om. Men här finns bra låtar. Framförallt hitsen håller bra klass (även om jag hade för mig att Sweet child… var ännu bättre). Där emellan finns en del lyssningsbara men också en del transport. Hursomhelst klarar man trean. Riktigt bra för genren.

Garagerock gillar vi ju. Men här är det inte Sonic-nivå precis. Soundet är relativt okej, men låtarna är inget vidare. Mer än en tvåa blir det inte.

Okej gung, men det blir samtidigt väldigt monotont. Ungefär som förra albumet med AFT.
Gick att lyssna på men jag spelar nog inte det igen. Svag tvåa.

Ett kort album som inte är kort nog (Someone undantaget).

Realtidsrecension.

Omdöme 4 låtar in i albumet:
Jag är ledsen, men R.E.M. är allt för ofta pisstråkiga. Detta är inget undantag. Det blir 40 minuter att genomlida, sen får det vara nog.

Omdöme 8 låtar in i albumet:
World leader pretend och Orange crush var ju lite bättre än den usla inledningen. Men bra? Nej, här handlar det mest om dålig konkurrens.
Håll ut! Bara tre låtar kvar.

Omdöme efter alla 11 låtar
Inte blev det mycket bättre. Inledningen är fruktansvärd. Resten trist. Nu lyssnar vi på något roligare. Kanske lite gladjazz?

Hade aldrig hört talas om TTC tidigare. Alltså en spin off från Talking heads. Hur som helst gillar jag vad jag hör. Lekfullt med skön rytmer. Får mig att tänka en del på Black devil disco club. De två inledande spåren är riktigt bra. Tycker inte heller att kvalitén sjunker nämnvärt längre in i albumet. Tänk om allt klassificerat som new wave låtit så här.

Om man lyssnar noga, finns det någonting långt bort i bakgrunden med en antydan till ett funkigt groove. En lite basslinga, en kör, ett riff. Men du måste vara uppmärksam. Lyssna noga. Annars går det dig lätt förbi i trista metalriff. Glamour Boys sticker ut både soundsmässigt och som ett riktigt lågvattenmärke i ett i övrigt ganska svagt album.
Troligtvis den svagaste tvåan någonsin.