Reviews by daniel_pahlsson

På ett mingelparty sent 60-tal i en lyxig modernistisk funkisvilla. Då funkar nog Astrud rätt bra. Nu uppfyller mina lyssningsomständigheter inga av dess förutsättningar.

Lite väl flummigt för fin smak. Det gitarrplockas och hummas i all oändlighet.
Det finns en hel del embryon till fin musik, men det kommer liksom inte igång. Typisk rockkritikerplatta. En svag tvåa alltså.

Cohen är gammal och skrovlig. Lite väl skrovlig för min smak. Cohens röst (tillsammans med nått som ska likna native amarican kör, förbud på den) är nog det som drar ned omdömet mest på ett annars ganska bra album.
Cohen gör inte som Bowie och är nyskapande in döden (han har väl aldrig varit just nyskapande). Men det han gör, gör han bra. Fin melodier och fina små berättelser från en man som snart vet att hans tid är kommen.
Gillar speciellt On the level, stråkarna i Steer your way och It seemed the better way där de religiösa grubblerierna i livets slutskede får stå i centrum.
Det räcker precis till en fyra även om Cohens sånginsats hör hemma på lägre våningar.

Big star har ett ganska fint anslag. Det finns något unikt (svårt att sätta fingret på vad) som ändå gör att urskiljer sig från poprock band från tiden. Gillar överlag det jag hör även om det är lite spretigt.

Gäsp! Ännu ett menlöst New wave-band. Varför?

Den här har man ju hört talas om men aldrig lyssnat på. Det var helt klart bättre så. Jag gillar rock. Jag gillar opera. Men rockopera! Fy fan!
Pete Townshend är ingen vidare låtskrivare och en usel sångare.
Vid förra Who-albumet hyllade Fredrik Moons trumspel. Här kan jag instämma. Finns det någon behållning med plattan så är det Moon. Men du vinner inte VM med en bra mittback och ett uselt lag i övrigt.

Jag hade Be högt upp på den första sammankomsten för årsbästalistan 2004. Det hade jag antagligen inte haft idag. Det är inte dåligt men ingen aha-upplevelse heller. Det finns en del fina spår. T ex inledande Be. Hade gärna sett att jazzinfluenserna fått ta större plats. Det blir en vanlig trea till Common.

Har aldrig hört talas om det här. Småtrevlig indiepop med punkiga inslag. Emellertid inget som sticker ut.
En stabil tvåa. Varken mer eller mindre.

Disintegration är kanske inte världens bästa album, men ett starkt album är det. Detta med betoning på album. Det är en dystopisk stämning som byggs upp, trots att texterna inte alltid är nattsvarta. I fina Lovesong finns ju ett hopp, även om det är något trasigt som kärleken behöver laga.
Något motsägelsefullt i albumsnacket står ju sig singlarna från plattan fint. Inte minst nämnda Lovesong och Lullaby.
Liksom alltför ofta går det att ifrågasätta skivans längd. Här är jag tudelad. Å ena sidan kan det bli lite väl tungt med 70 minuter mörker, å andra sidan behöver spåren sin uppbyggnad och sitt malande. (Läser nu att de last dance och homesick inte ingick i originalutgåvan).
Landar i en relativt stark fyra.

Kanske världens mest övertydliga albumtitel. Otis Redding songs soul. Åh fan, det hade jag själv kunnat komma fram till. För soul sjunger han med den äran.
Covers blandas med egenskrivet. Det är inget snack om att Otis var en bra låtskrivare. Inledande Ole man trouble, självklara Respect och så starkast lysande stjärnan på albumet (tillsammans med a change is gonna come), I’v been loving you too long.
Otis sjunger som om hela hans liv hängde på varje litet ord.
Booker T & the MGs ska naturligtvis vara med i snacket om världens bästa kompband.
Man kan förstås hävda att Otis och grabbarna hade ytterligare en nivå live eller att uppföljaren The soul album är ett ännu starkare. Men det blir petitesser i sammanhanget.

Framförallt ett tidsdokument. När tuffa killar med knallpulverpickadoller regerade på matinébiograferna. Arrangemangen liksom Robbins sammetslena röst är kanske inget som går till världshistorien. Men här finns en samling fina sånger som hade gjort sig bra t ex Cash eller Jennings sällskap.
Klarar trean tack vara en tuff pose på omslaget.

Jag har något soloalbum med J Masic som jag tycker är ganska bra. Det här däremot är inget vidare. Tråkrock och amerkanskcollagerocksång som är rejält irriterande. Finns visa punkiga och vissa skrammelindievibbar som låter okej (the lung). Men då krävs det att man har en rejäl ficklampa och letar noga.
När ien tvåa men det täcker inte.

Gillade big beat betydligt mer än drum & bas när det begav sig. Det är inget jag haft anledning att omvärdera utifrån New forms. Något orättvist blir kanske omdömet
Då musiken förstås är skapad för dansgolvet, inte för sterolyssnande. Ändock, det här är långt och trist. Svårt att uppskatta i nyktert tillstånd (ett bra album ska kunna stå på sina egna ben).
Lite roligare är spåren med vokalist, men endast marginellt. Även om vi hör hyfsade röster saknar jag soul. Vi hamnar nånstans där det blir så mycket Expressen fredag att på blir av.

Jag har ganska svårt gör det här med att man av princip ska hata Coldplay och allt vad de gör. Att de står nån mainstream i motsats till ”riktig musik”. För min del är jag ganska likgiltig inför Coldplay. En band jag inte direkt bryr mig om.
Med det sagt tar jag mig an skivan rätt förutsättningslöst. Hitsen känner man igen. Inser vid lyssning att de precis som övriga låtar på albumet är väldigt menlösa. Det tar liksom aldrig någon fart. Dels ligger det i produktionen, dels sången. Stephen Hawkings hade sjungit med mer inlevelse än Chris Martin.
Att det finns gott om folk som gillar Coldplay stör mig inte ett dugg. Utifrån det här albumet är jag inte en av dessa. Inget mer med det.

Lauryn, Wyclef and the other guy. Antagligen så inne man bara kunde vara på Expressen fredag 1996.
Hur står det sig då idag? Både och, är väl den inte alltid helt enkla sanningen. Lauryn Hill är riktigt bra, även om jag hellre hör Robertas original av Killing me…(Med det sagt, hitsen från albumet bortsett från No woman, No cry som är en rätt seg version, håller än, inte minst Fu-Gee-La) Wyclef duger gott medan the other guy är just the other guy. Samplingarna är emellanåt snygga. Vid andra tillfällen rätt daterade. Skitsen är vilka tenderar inleda och avsluta spåren, är som vanligt urusla. Dessutom outhärdlig långa.
Annars kan de mer spartanska spåren som Family business och cowboys lyftas.
Summa summarum tål albumet att spelas även idag. Skippar man skits, No woman och outrot är det faktiskt rätt bra.

Ganska så intetsägande. Bäst när de lägger på mexikanska countryvibbar. Tråkigast när det är amerikansk indie. Sånginsatser kommer inte att gå till historien.

Ett bra öppningsspå. Även The national anthem med tydliga Mingusvibbar är trevligt (även om mycket hellre lyssnar på Mingus själv).
Där någonstans är det nog stopp på det roliga. För vi måste kalla en spade för en spade. Detta är inget bra album. Nästan lika överskattat som Gérard Depardieu anser sig vara. Trefingersdragnings hade kunnat spelas på vilket spa med vaniljdoftande oljor som helst utan att ett endaplockat ögonbryn hade höjts. I andra spår mumlar Yorke nått mer eller mindre ohörbart (som dessutom är meningslöst om man skulle lyckas uppfatta vad som sjungs). Någon direkt albumkänsla infinner sig inte heller.
RH ska naturligtvis få experimentera och ta sin musik vilken väg de än vill, men med samma rätt väljer jag att ta avstånd från det. Bara för att man bryter ny mark innebär det inte att något positivt kommer ur det. Har då och då tänkt att jag måste sätta mig in i Kid A. Den ska ju vara ett mästerverk. Återigen påminns jag att det bara är en myt. Så nästa gång jag kommer på tanken att man kanske borde kolla upp Kid A lite bättre gäller det att läsa igenom vad jag skriver här så sparar jag en timme som kan brukas till något mer meningsfullt.
Vore det inte tidigare nämnda Everythin in its place och The national anthem hade ettan vara skriven i sten. Nu klarar de en tvåa med ett nödrop.

Det finns absolut ingen som kan gå det kantiga att låta så harmoniskt som Monk. Hans spel är omisskännligt. Det vrider å vänder, kränger åt alla håll. Ändå låter det helt självklart. Å sen övriga musikanter! Rollins bara flyter fram medan rytmsektionen med Pettiford och Roach styr skutan med inbyggd kompass. Roach har en grym timing. Exakt i när det ska tas ner, och när det ska tryckas lite extra på kaggen. Chambers och Terry gör rätt hyfsade inhopp på avslutningsspåret också.
Allra bäst är det i Ba-Lue Bolivar Ba-Lues-Are. Något svagt spår finns inte men I surrandet dear har vi hört i roligare versioner. Den hade mått bra av att Monk behållt sällskapet från övriga bandet. I så fall hade femman varit oundviklig. Nu blir det ”bara” en vrålstark fyra.

Många olika peoducenter inblandade vilket märks. Soundet skiljer sig en del mellan spåren. Fina spår som He say… och Daydreamin blandas med bottennapp som The instrumental.
Naturligtvis är albumet alldeles för långt, men det verkar ju vara någon slags naturlag för hip hop runt millenieskiftet. LF är helt okej MC. Varken mer eller mindre. Stark tvåa.

Waits är alltså nyss fyllda 30. Ändå låter han redan som om pensionsdagen ligger långt bakom honom.
Jag är lite tudelad inför skrovligheten. Den tillför definitivt något till stämning, samtidigt kan det bli för mycket av det goda. Här håller sig Waits emellertid på rätt sida strecket.
Waits iakttar ljusskygga själar på samhällets skuggsida. Eller kanske snarare bygger upp sin egen lilla värld. För Waits känns mer som manusförfattare än självutlämnande (Jersey girl undantaget) och detta har jag inga som helst problem med. Texterna är den stora behållningen. Musikaliskt är det helt okej, men inte så mycket mer.