Reviews by frma03

Jag tror ändå jag gillar det här.

Det finns en del rätt medryckande postpunkriff, till exempel Barmy, What you need, LA och Mansion.

Även om många av låtarna innehåller sång, eller åtminstone mummel, blir det mer som instrumental musik för mig. Det vokala är antingen bara otydligt eller ligger långt bak i ljudbilden. Sällan det går att uppfatta mer är enstaka textfraser. Men jag uppfattar i alla fall I got everything I want except for money.

Ovanligt albumval ur Young-katalogen. Jag tror aldrig jag hört den.

See the sky är bra med sitt tremolopiano och steelgitarr. Titelspåret är också bra, men håller inte riktigt i 7 minuter.

I övrigt låter det tyvärr rätt ofärdigt och ogenomarbetat. Inga riktiga arrangemang i låtarna, de bara pågår.

Beverly Hills 90210-kompatibel grunge light. Kurt skulle rotera i sin grav om han hörde detta.

Sara Vaughan är kanske den starkaste rösten i sin generation av jazzvokalister.

Det är ju lite standard, men visst skulle man vilja sitta där på Mister Kelly’s den där kvällen och låta sig sköljas över av musikens värme.

Instrumentalt möjligen snudd på godkänt. Men står inte ut med sången.

At last I am free, I want your love och Le freak är bra låtar och eftersom de, i synnerhet de två förstnämnda, är långa upptar de en betydande del av skivan, vilket är bra. Då kan man bortse från stolpskott som Savoir faire och Happy man.

Stark trea.

Det Neil Youngska uttrycket och nasala sången är på plats redan här - och det har varit sig likt ända sedan dess. Jag gillar det tunna rocksoundet. Trots att de kör på med distade elgitarrer blir det aldrig biffigt.

Här finns det fina titelspåret, Cinnamon girl och Down by the river. Men i övrigt tycker jag att låtskrivandet kommer utvecklas mer på de kommande skivorna åren efter.

Det låter lite som Leonard Cohen, lite som Sven-Bertil Taube. Fast på franska. Och förstås tidigare.

Rätt trevligt att lyssna på en gång eller två. Men kommer kanske inte att göra det igen.

Hade jag förstått franska hade jag måhända fått ut mer av det. Eller inte.

Mjukare och mer melodisk, mindre avantgardistisk skulle man kunna säga, än bananskivan.

Om det var orsakat av att deras instrument blev stulna eller ej, verkar bero på vilken bandmedlem du lyssnar på.

Oavsett. Jag gillar verkligen låtar som Pale blue eyes, Candy says och Beginning to see the light och I’m set free.

Rätt seg start på en i övrigt bra skiva. Titelspåret och Play in the sunshine är skivans tråkigaste spår, båda mer än 5 minuter långa. Hela A-sidan kan man i princip skippa.

B-sidan sparkar igång skivan med It, Slow Love, Hot thing. Sedan rullar det på. U got the look, If I was your girlfriend och I could never take the place. Bra låtar.

Men riktigt bra sparar Prince till sist, hela D-sidan, The Cross, It’s gonna be a beautiful place och Adore.

Det är väl inget större fel på låtarna egentligen. Men varför viskar Elliot Smith när han sjunger?

Gimme shelter måste vara Stones bästa någonsin. Hård, mörk, svängig.
Det här albumet kan inte öppna på ett bättre sätt.

Att skivan direkt därefter fortsätter med två så onödiga låtar som Love in vain och Country honk får man förbise. När man sedan får kanonspår som Live with me, titelspåret Let it bleed, You got the silver (bra sånginsats av Keith) och You can’t always get what you want.

Precis så som Stones ska låta.

Temaskiva om första världskriget är ett vågat koncept. Resultatet är vackert och smutsigt.

När jag hör det här påminns jag om att PJ Harvey nog är en av mina absoluta favoriter av kvinnliga artister. Hennes röst innehåller så mycket - hård och mjuk, mörk och ljus, fint och fult. Det samma gäller kompositionerna. Och just det här albumet är ett av hennes starkaste.

Bäst här är The glorious land, All & everyone, In the dark places och titelspåret med snyggt inlån från Istanbul, not Constantinopel.

Stark fyra.

Jag förstod inte hajpen om Fleet foxes när den här skivan kom i skäggrockens år 2008. Det är ett hyfsat band med hyfsade sånger, hyfsad stämsång. Mycket mer är det inte. Och jag har ungefär samma åsikt när jag hör den i dag.

Varför finns den här musik? För vem finns den här musiken?

Försöker det vara hårt? Försöker det vara känslosamt? Inget uppfylls. Allt känns påklistrat.

Bara en sak är sämre än musiken; skivomslaget.

Konsten att göra musik utan låtar. Behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men här hittar jag inte riktigt syfte och riktning. Inledande Tom violence och avslutande Bubblegum når godkänd nivå. Svag tvåa.

A-sidan är bra, faktiskt riktigt bra. Inledande Money changes everything i synnerhet, ikoniska Girls just… och When you were mine. Påminner om en del av det som Robyn pysslat med senare. Det slår mig också att Cyndis uttryck i sången är rätt lik Karin Dreijer i Knife.

Men sedan blir det tyvärr soppatorsk. B-sidan är flera nivåer sämre. Det får ändå landa på en trea, men svag, på totalen.

Däremot är

Dusty gör det bra.

Hon kanske inte har tyngden som Elvis har när han spelar in i Memphis vid ungefär samma tid med ungefär samma sessionmusiker.

Men hon gör sin grej i korsningen mellan det vita brittiska och det svarta sydstatliga.

Ett par easylisteninglåtar i bossanovatakt hade kunnat strykas. Stråkarna hade kunnat användas en aning mindre. Men det är detaljer.

So much love, No easy way down, I can’t make it alone och Son of a preacher man, förstås, är briljanta.

Jag läser att den här skivan aldrig slog i USA, men däremot i England. Det förvånar mig inte. Jämfört med det mesta av amerikansk indierock vi utsatts för på den här listan är Pavement något annat.

Jag kan inte sätta fingret på vad, kanske melodierna är poppigare och närmare det europeiska uttrycket vid den här tiden på 90-talet - inte helt olikt en del av de svenska banden i swindie-vågen. Jag tror till exempel Popsicle höll Pavement högt.

Men visst finns också spår av ett amerikanskt arv, ibland lite åt Lou Reeds nedtonade melodispråk, ibland åt lofi-country, som i Range life, skivans bästa spår.

Värda att nämna är även SIlence kid, Elevate me later, Golden soundz och Unfair.

En stark trea.

Svag inledning. De tre första spåren, framförallt nr 1 och 3, låter som något 60-talet glömt kvar.

Sedan ändrar skivan lite karaktär till det bättre. The wild one forever med Springsteen-vibb och boggierocken i Anything that’s rock’n’roll och Stangered in the night med lite mer identitet.

Det blir en okej stunds lyssning.
Men nog inget som jag kommer komma håg i morgon.

Konstigt att inte Damn the torpedoes är med istället. Den brukar alltid lyftas fram som Pettys klassiker.