Reviews by frma03

Jag var aldrig så förtjust i den här typen av nyindie som dök upp under 00-talet. Hiten Take me out är ändå svängig, får jag medge. Även Dark of the matinee. Men annars… nej, rätt stelt och poänglöst.

Ett album möjligen mer känt för sitt ikoniska omslag än musiken.

Bowies rakaste rockalbum. Glam boogie hela vägen in i kaklet. Hög lägstanivå på alla låtar utom en.

Öppningsspåren är alltid bra hos Bowie, inget undantag här med Watch that man. Även om sången är väldigt lågt mixad.

Hela A-sidan fortsätter i bra stil. B-sidan något svagare. Riktigt bottennapp i Prettiest star. Hur kom den med på skivan?

Avslutningen magnifik med Lady grinning soul.

Den åldrande Dylans pånyttfödelse.

Daniel Lanois murriga suggestiva produktion. Dylans röst och ord skär som en kniv genom varenda låt.

Det är något uråldrigt och samtida genom hela den här skivan.

Inledande Love sick, magnifik. Not dark yet, Cold iron bounds, Highlands i hela sin längd. Och en av mina absoluta Dylan-favoriter Tryin to get to heaven.

I’ve been all around the world, boys. Now I’m tryin’ to get to heaven before they close the door.

(Jag tror att Håkan Hellström tog en rad därifrån också till Jag har varit i alla städer.)

Okej bakgrundsmusik. I bästa fall.

Många ingredienser i den här svulstiga stuvningen. Ta Springsteens Born to run, The Ronettes Be My baby och Phil Spectors hela Wall of sound, ta Slade, Gary Glitter, Rocky horror show och rör om. Då blir det för mycket av allt och det smakar inte så gott tillsammans. Små smakbitar här och var ändå okej, därav en tvåa.

När de är bra är de väldigt bra. Bäst när de gör soulrock som i Lodi och Wrote a song for everyone. Inledande Green river har också det där fina CCR-drivet. Men när de lirar bluestolvor sträcker jag mig efter skip-knappen. En vacklande trea.

Stabil soulplatta. ”Pappa was a Rolling Stone” är det givna centrala spåret, men även resten håller bra klass.

Nej, det här går inte.

Säkert viktig som musikhistoria och inspiration för artister som senare inspirerade andra artister o s v. Men inte så roligt att lyssna på i dag tyvärr.

Jag älskar George Jones sätt att framföra sina sånger. Men problemet med honom, och flera andra högproducerande crooners från countryns guldålder, är att de gjorde många fantastiska låtar, men sällan riktigt starka album. Här finns guld, t ex titelspåret och She told me so, men också dussinlåtar som George Jones kunde spotta ur sig av redan innan han hunnit dricka upp sin första förmiddagsgrogg.
Men… han var i alla fall en av countryns bästa röster, så alltid värd att lyssna på.

Vet inte om jag ens hört hela den här skivan tidigare, mer än enstaka låtar och framförallt Smooth operator då. Verkligen bra och hög jämn nivå från första till sista ton. Inga svackor. Helt rakt, ärligt, strävt framfört utan åthävor. Släppt 1984, men kunde ha varit 2024. Förvånsvärt bra åldrat. Stark fyra.

Starkt album i 5 spår. Sedan kraschlandning ner i balladträsk. Näsan över träskytan igen i avslutande Burm this disco out.

Summer of love-rocken har inte åldrats så bra. De folkcountry-iga spåren är bättre, som How do you feel? och DCBA25.

Nej, jag orkar inte.

Bra, men inte fantastisk. Rätt lättviktiga låtar, förvånansvärt nära traditionell 60-talspop emellanåt. Bäst: Everyday people och Don’t call med n—-, whitey. En ganska stark trea.

Melodisk hårdrock 1991 utan att det blir pudelrock. Jag gillar tyngden. Hitsen Enter Sandman och Sad but true är bra låtar. Det finns fler. Några gitarrsolon för mycket kanske och det klickiga trumljudet är lite störande.

Det går nästan inte att lyssna nyktert på Seven nation army efter alla möjliga och omöjliga sammanhang som det riffet har brölas. Man får erkänna att de lyckats få till en modern klassiker där. Men roligare att lyssna på flera andra låtar, som There’s no home for you here, I want to be the boy… och In the cold cold night. I längden blir det lite tunt med gitarrock utan bas.

Jag var definitivt inte på hiphop-tåget när det här släpptes. Men man är inte sämre än att man kan ändra sig. Det här är hiphop som hiphop ska låta, tycker jag idag. Men symptomatiskt för genren är också att det trycks in lite för många låtar på ett album. Så även här. Mot slutet av skivan början det kännas som man hört det förut.

Det är verkligen ett säreget album som man bör höra innan man dör. Det hypnotiska stelopererade trumkompet, de svävande effektdränkta gitarrerna, Robert Smiths sång som flyter runt utan några riktiga melodier. Liknar verkligen ingenting annat. Men från den här Cure-eran lyssnar jag personligen hellre på Faith och Seventeen seconds.

Önskar att mer hade låtit som avslutningsspåret. Även om den Beach boyska mittenfasen i öppningsspåret och avslutningsstycket i andra spåret också har en poäng. Vacklar mellan tvåa och trea, men magkänslan säger till slut två.