Reviews by frma03

Har någon annan artist tvärdött konstnärligt så som U2 gjorde när de stod på sin topp efter Achtung baby och Zooropa? Det var total soppatorsk. Inga idéer kvar i förslagslådan.

Jag vet inte hur många skivor de gjort sedan dess, men den här är en i mängden av grå massa.

Kanske försöker de hitta tillbaka till det ovan nämnda soundet, men allt är bara så utplattat, oinspirerat, helt utan vilja att ta sig någonstans. U2 vill tillfredsställa så många att det inte blir relevant för någon.

Jag har aldrig riktigt fastnat för Gram Parsons country. Men när jag hör den här skivan nu förstår jag inte varför.

Kanske är det för att jag förblindats av att Love hurts är en så banal pastischlåt. Men resten är faktiskt övervägande bra country. Han tillhör inte de stora sångarna inom genren, men låtarna håller god klass, förutom Love hurts då. Och Emmylou är alltid underbar, även i bakgrunden.

Jag hör många bra saker här. Jag hör funk, motown soul, snygga popmelodier, bra sång. Men också en lite spretig helhet med kast mellan olika stilar. Uppföljaren Electric lady vill jag minnas är mer sammanhållen.

Fina melodier. Nervig sång. Hög intensitet. Mer jordnära ljudbild än senare skivor. Crown of love.

Väldigt meningslös musik.

Costello har fått med sex album i boken, vilket är omotiverat många. Inte för att det är uselt, men har man hört ett har man hört alla.
Bäst på den här skivan är garagerockiga Pump it up och soulballaden Little triggers.
Blir samma betyg som My aim is true, men i en svagare variant.

TV on the radio kastar sig mellan genrer. Ibland låter det Coldplay, ibland som blek Prince. Däremellan någon rap och indie rock. Inget av det blir mer än halvbra. Jag föredrar album som är mer konsekventa i sitt uttryck och mitt råd till TVOTR är att satsa på en stil och gör det riktigt bra.

Randy Newman är bättre som kompositör än artist. Hans CV med filmmusik är en meter långt. Som sångare och framförare är han däremot rätt ointressant och slätstruken. Med en annan artist hade de här låtarna kanske kunnat väckas till liv. Stråkarna hade då också gärna fått tonas ner.

Några okej boggie-låtar i början av skivan, men i övrigt för mycket cabaret-rock som frestar på tålamodet. Väldigt svag tvåa.

Deep Purple må ha varit betydelsefulla för hårdrockens utveckling. Men deras välspelade blueshårdrock är riktigt tråkig att lyssna på. Väldigt lite attityd, mer fokus på att sätta synkoperna på rätta stället.

Senare delen av 80-talet var verkligen ingen gyllene era för soulen. Det mesta blir antingen slickt mot gränsen till utslätat och tråkigt eller svulstigt wailande ballader på gränsen till storhetsvansinne.

Anita Baker går i den fällan här också. Hon sjunger förstås bra. Men jag lyssnar hellre på Whitney Houston.

Ska man lyssna på en Beck-skiva är det nog den här man ska höra. Beck plockar från lofi, indierock, hip hop, country och soul.

Föregångaren Mellow gold har förvisso Loser, men Odelay är nog jämnare (om jag minns rätt). Beck har här kvar sitt sinne för sväng och melodier, det känns som han tappat bort det i senare tid.

Det souliga elpianointrot i Where its at känns som tidlös musikhistoria.

I övrigt nickar jag medryckande till Devils haircut, Lord only knows och New Pollution.

Ska man lyssna på en hårdrocksskiva från 80-talet är det nog den här man ska höra. Guns’n’roses plockar influenser från sleaze, punk och skitig rock’n’roll.

Use your illusions-skivorna har kanske högre toppar, men är å andra sidan rätt spretig över åtta LP-sidor. Appetite är mer konsekvent och sammanhållen i sitt sound.
Slash hade kunnat tagga ner lite emellanåt, men introt till Sweet child o mine är verkligen enastående gitarrmagi.

I övrigt höjer jag volymen till Welcomw to the jungle, Out ta get me, Mr Brownstone, Paradise city och Rocket Queen.

Spännande skiva. Men mer intressant att lyssna igenom en gång än bra.

Nej. Inte min grej.

Betydligt bättre än Casanova. Riktigt bra till och med i Everybody knows och Someone. Som Dexys på lättmajonäs.

Man är lite mätt på R.E.M nu efter tre album från boken. Det hade kanske räckt med ett, de skiljer sig inte så markant åt.

Även här finns ändå några goa låtar som håller betyget på en trea. Stand, Popsong 89, Hairshirt, World leader pretend kan nämnas.

Det här är ju riktigt funky. Särskilt de två inledande spåren Wordy Rappinghood och Genius of love. L'Elephant och On, on, on, on... är också värda att nämna. Några betygssänkande spår på andra halvan av skivan dock. En trea i den övre regionen.

Att Mick Jagger står som medproducent på den här funk metal-smörjan säger mer om Jaggers dåliga omdöme än om skivan.

California dreamin är en fin läckerbit med skönsång och harmonier. Monday monday, också trevlig och lättsam 60-talspop.
Men i övrigt rätt tunt. Låter omsöm som något bortglömt ur Beatles-katalogen, ömsom som Family four i schlagerfestivalen.