Reviews by daniel_pahlsson

Det börjar relativt okej. Men låt för låt blir detta album alltmer outhärdligt. En massa teatraliskt dravel. Har oerhört svårt för sången. Instrumentalt är det inte mycket bättre.

Home anses alltså värdiga två album i boken? Ytterst märkligt! Med det sagt lyssnar jag alla dagar i veckan hellre på det här än Celebrity skin som vi tidigare haft. Med det sagt, det här är inte bra, men inte heller uselt. Betydligt punkigare utan att bli highschoolrock a la 90-tals ungdomsserie. En tvåa lyckas man pressa sig upp till.

Om Hayes varma smör var en EP får väl detta klassas som en singel.
ISW stakar ut vägen för den i BB kommande fusion. Riktigt den klassen når den gode Miles inte upp i här (BB borde fått minst en ytterligare stjärna från undertecknad). Bandet trevar och letar sig fram. Det ligger liksom på ett skönt sätt och maler på utan att nå den där riktiga toppen. Emellertid, klart lyssningsvärt.

Hayes vet sannerligen hur man marinerar sin själ i drypande smör. Svulstigt, storslaget och ack så ljuvligt. Groovet, det tålmodiga byggandet mot ett klimax (inte minst i avslutande Phoenix).
Sen kan det förstås vara så, precis som med en bra semla, man orkar inte med hur många som helst. Bra där att den gode Hayes nöjer sig med fyra spår. Ett album att spela max en eller två gånger åt gången, annars går det som för Adolf Fredrik å semlorna.

Gäsp! Det här ger mig absolut ingenting. 55 minuters tristess.

Skönt att få ett lugnt avslappnat album att ha på i bakgrunden. Borde vara ett självklart val alla spaanläggningar med någon som helst sinne för stil och smak.
Nåväl. Här var det gasen i botten från början till slut. Det här är frijazz av högsta klass. Lyssnar man med ett halvt öra verkar det råda ett totalt kaos. Men för den som tar sig är uppmärksam finns det en logik och symmetri. Varje tut har ett syfte. Den måste det ursinniga trumspelet lyftas fram.
Har inte skaffat prenium på YouTube, så tyvärr kommer sura avbrott för reklam med jämna mellanrum. Det enda stopp man vill ha är ju vid vändande av sida på grammofonen. Tyvärr har inte albumet gått att inbringa i någon av Halmstads alla välsorterade skivbutiker.

PS har för mig mest varit den där som spelade in en av Springsteens sämre 70-talslåtar (vet att hon själv var med och skrev Because the night).
Horses känner man så klart till men tror aldrig jag lyssnat på den. Tycker att det låter bättre än vad jag väntat mig. Det punkiga anslaget funkar bra. Patti lyckas faktiskt låta cool. Något som är få förunnat. Allra bäst är medley låtarna. Inledande halvcovern på Vans Gloria och finfina Land. Oerhört driv i dessa spår. Inte samma klass däremellan. Som helhet klart godkänt. Uppe å snuddar vid fyran.

Känns som ett ganska typiskt sound för 70-tala jazz i gränslandet mellan fusion och funk. Låter helt okej men knappast någon aha-upplevelse.

Astral weeks är lite som schweinshaxe. Fläsklägg, surkål, potatispuré. Var för sig helt okej. Men tillsammans! Vilken upplevelse för smaklökarna!
Lite folkmusiksgitarrplock, några flöjter, violin. Trumma? Nej, det räcker med maracas. Det här borde inte vara nått att ha. Ändå, helt fantastiskt. Van the Man har så mycket soul att Ringhals hade kunnat ersättas rakt av. AW är å ena sidan verkligen ett sammanhållet album, å andra sidan var för sig en samling fantastiska sånger. Inte minst inledande titelspåret, Sweet thing (kompet med high hat och ståbas, jösses!), jazziga The Way Young Lovers Do, och Cyprus Avenue.
Hysénklass!

Det ska väl vara någon slags revolt samtidigt mot vuxenvärlden som mot hippiekulturen. Det enda jag tänker på är dock Carl Lidbom. ”Det ät trams”. Håller möjligtvis för en lokal nyårsrevy. Att albumet finns i boken är ett tydligt bevis för rockkritikersläktets bristande omdöme.

Klart bättre än den Costello vi tidigare fått framslumpat. Här finns ett skönt somligt rock n roll groove i det punkiga anslaget som jag gillar. Det känns inte på något sätt krystat att dra paralleller till Dpringsteens första album.
Förutom finfina samarbetet med Burt Bacharach det klart bästa jag hört med Costello.

60-talets Hanna Montana. Om jag förstått rätt har de här gått vidare från TV-serien de skapades för, till att göra ett album mer utifrån sina egna premisser och med till viss del egenskrivet material. Och visst det stabil 60-talspop. Varken mer eller mindre. You just me be the one och rökaren No time sticker ut på uppsidan. Gillar även banjoplocket på inledande You told me. Svag, men ändock en trea.

Jag försöker verkligen. Men det bara går inte. Det blir så jävla töntigt med självmords- och våldsreferenserna kombinerat med lite antikrist som ska låta tufft. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Tror att dessutom försöker lajva något som ska likna medeltida/vikingatida epos. Det gör så klart inte saken bättre.
Musikaliskt är det aningen bättre än andra album inom numetallspektrat från samma tidsperiod som vi haft. Trots detta en bra bit kvar för att klättra upp till en tvåa.

Ofta hyllat som ett av Beatlarnas bästa. Något jag inte riktigt kan hålla med om. Det är roligare såväl med album före och definitivt med efterföljande Revolver.
Här finns flera fina popkompositioner men framförandet är i regel rätt tamt. Det är inte för intet som det i regel finns coverversioner som är bättre än Beatlarnas original. I synnerhet gällande första halvan av deras produktion. Men som sagt flera i grunden bra låtar som Drive My car, Norwegian Wood, Waits osv låter albumet landa in på en stabil trea.

Intressant att vi får Butterflyn bara dagarna efter att Perna nämnt den i Frank Ocean-recensionen (där vi inte riktigt drog jämt i bedömningen). Nu är inte riktigt överens med göteborgaren om att dessa ingår i samma eller liknande genre heller. Kendrick är ju i grunden hiphop. Pratar vi neosoul kan vill i så fall paralleller dras till D’angelo i det jazziga anslaget.
Oavsett vad är även detta riktigt bra. Albumet är för långt, men lyckas trots allt kravla sig upp på en fyra.

Har verkligen försökt att gå in med öppet sinne här. Inte döma på förhand. Men hur jag än vänder och vrider på det blir slutsatsen densamma. Kanske är det här bra för genren men i mina öron låter det för jävligt. Allra värst är när sångaren ska låta låtsastuff med djup hittepåbas. Det blir ännu en metall-etta.

Väljer att skriva innan jag lyssnat idag. Beck var en favorit under andra halvan som sakta tynade bort ur mitt medvetande. MTV-knarkarlåten hade man såklart hört men det var framförallt med Odelay som jag fick upp ögonen för Beck. Även de närmast kommande albumen införskaffades men satte sig aldrig riktigt. Sen blev det inte mer Beck för min del. Har inte lyssnat på något han gjort på drygt 20 år. Så lite spännande ska det bli att åter stifta bekantskap med en som man upplevde som en av de mest hypade artisterna vid mitten av 90-talet.
Lite märkligt är det dock att detta album kommer upp. Enligt http://www.1001albumsyoumusthearbeforeyoudie.net/index finns Odelay och Sea change från 2002 med, men inte Guero.
I min bok från 2007 finns albumet med enligt registret men inte i själva boken. På angiven sida hittar vi istället The Good the bad and the Queen.

Så där ja. Det var alltså inte svårare än så att förstå bristen på intresse för Beck efter millenieskiftet. Totalt menlöst. Möjligtvis med undantag för avslutningsspåret. Synd på en artistnamn trots allt gjorde en hel del bra i en annan tidsålder.

Det börjar bra med inledande Take it easy. Sen blir det inte så mycket mer. De countrydoftande spåren är bäst (i regel med Frey på sång och som kompositör). Tyvärr allt för få av dessa. Blir en tvåa men inte så mycket mer.

Här brottas jag med blandade känslor. Det här är ju så klart väldigt bra. På årsbästalistan 2012 placerade jag FO på 10e plats. Så här i efterhand borde han hamnat längre upp (detta trots god konkurrens ). Beatsen liksom FOs stämma suger tag i en utan att det någonsin känns krystat. Soundet har definitivt stått emot tidens tand. Något som absolut inte är en självklarhet för liknande musik. Antagligen är förklaringen så enkel att det handlar om ett genuint väl genomfört hantverk. FO är helt enkelt väldigt bra på det han gör.
MEN, och detta är ett synnerligen allvarligt men. Pyramids! Hur kan en så fin låt förstöras av denna historielöshet. ”Working at the pyramid tonight”. Vad är detta? Det byggdes fan i mig inga pyramider på Kleoptras tid. Tillbaka till skolbänken. Gör om och gör rätt!

Album med artister som varit nere på botten och rest sig genererar per automatik gott renommé. Förtjänar de nödvändigtvis goda omdömen? Nja, det tål att diskuteras. Här finns absolut en del bra låtar. Bra framföranden är det dock ont om. Ett grundläggande problem är förstås att Faitfull har en dålig röst. Den må vara sprucken, sargad, men revanschlysten. Men det går inte att komma från att det låter som en gnällig kärring som kedjerökande på balkongen gapar åt kvarterets ungar som lite för högljutt leker dunkgömma.
Skivan finns förstås i hyllan. Inköpt för en billig peng på nån mässa. Brukar vara lätthittad i reabackarna. Inte så konstigt varför.