Reviews by daniel_pahlsson

Fy fan! Till och med värre än New wave!

Dåliga nyheter. SY har med 5 album i boken! Hur är det möjligt? Vi är alltså inte ens halvvägs. Om förra var trist, når vi ett steg djupare mot botten här. Jag känner allt mer för att kopiera Pernas text om Goo. Är det något de ska ha till sin fördel får det vara att albumet kom redan 1986 och här finns glimtar av ett sound som kunde vara tilltalande i 90-talsindie där själva råmaterial till låt höll. Så är inte fallet här.

En sak som slog mig när jag såg The greatest night in pop, om We are the world-inspelningen, var vilken jävla röst Cindy har. Det fanns scener när instrumenten togs bort och hennes sång fick verka allena. Jösses!
Visst får den stå i centrum här också, men kunde nog nyttjas än mer. Här finns flera fina låtar. Hitsen hör naturligtvis dit, men även Prince-covern When you were mine ska nämnas. Att köra en Micke Rickforslåt på slutet kunde hon dock låtit bli. Soundet är med jämna mellanrum allt för daterat och utfyllnadslåtarna håller väl så där.
Vacklar mellan tvåan och trean, men väljer att fria.

I stort sett samma gubbar i kompbandet på From Elvis in Memphis. De hade ett rätt hyfsat 1969. För det här är ju också riktigt bra även om det inte når Elvis-klass. Soundet är lite mer sofistikerat vilket passar Dusty som fod i hose. Hon förmedlar på ett utmärkt sätt såväl elegans som råhet i rösten. Genomgående ett utmärkt hantverk av låtskrivarna. Något annat är väl inte att vänta avGoffin/King, Weil/Mann, Hinton osv. Stark fyra.

När jag läste min sociologi i Lund (1996-97) fanns det en valbar delkurs musiksociologi. Examinationen var ganska fri. Ett paper där något musikfenomen skulle kopplas till sociologiska teorier. Minns att en kursdeltagare valde att skriva om Lo-fi (för övrigt det enda arbete jag har nått minne av). Han gick verkligen all in genom att inte bara ta upp fenomenet utan dessutom skriva ett paper som verkligen andades Lo-Fi. Det var mest lite om olika band och framförallt vilka han gillade. Där fanns naturligtvis Pavement. Har för mig att arbetet också var handskrivet med en lite halvtaskigt ritad förstasida (men här behövs det källkollas).
Pavement är förvisso lo-fi men kanske inte riktigt så mycket som min kursare från förr. Mest är det väl bara vanlig alldaglig amerikansk rock. Det händer inte så mycket förrän på sista spåret som i alla fall sticker ut positivt musikaliskt. Annars är mest enahanda och tråkigt. Inga klatschiga melodier som rycker tag. Enformig sång och ganska styltigt komp. Tvåa i de nedre regionerna.

Det går helt klart att höra likheter mellan Petty och Springsteen. Framförallt jämfört med Bossens tidiga album. En signifikant skillnad dock. Pettys låtmaterial är betydligt svagare. Det inte tråkigt men griper aldrig tag g ordentligt i en. En lite tuffare variant av soft-rock. Har inget emot att lyssna på det men blir inte heller ledsen om jag blir utan.

Nirvana igen! Sen måste det väl ändå vara slut med buddhistiska slutmål? Som redan konstaterats, får de allt för mycket kred tack vara att andra band i genren är så genomusla.
Nåväl, Nevermind är absolut bättre än In utero. Innebär detta då att det är bra? Nja, så långt ska vi inte gå. De flesta av hitsen är helt okej, men som helhet räcker det inte.

Pixies är klart intressantare än många andra samtida amerikanska rock/indie-band. Det var ett tag sedan jag lyssnade på dem men hade nog valt något av de två efterkommande albumen framför detta.
Naturligtvis spelar bandet och skivans inflytande roll, men även oaktat detta är detta ett helt okej album. En relativt stabil trea.

Glättigt och flärdfullt. Ändå med ett bråddjup. Party och samhällskritik i en och samma förpackning. Vi tänker ha Good times, trots att världen är skit och alla odds är emot oss.
I sina bästa stunder är Chic definitivt upp på högsta betyg. Hitsen (inte bara den självklara Good times) är alla av yttersta världsklass. Utfyllnadslåtarna håller inte riktigt samma nivå, men är definitivt inte dåliga. I minst ljuva A eran summer night och stenhårda dissen Can’t stand to love you.
Fyran kvalspelar för att gå upp en division.

Nusrat har tydligen kopplingar till sufismen, vilket man kan förstå vid lyssning. Låtarna liksom bara pågår. Rätt sköna rytmer. Fungerar definitivt att lyssna igenom, men tror inte att det blir så mycket mer än så.

Tyckte rätt bra om detta album när det kom (till skillnad från uppföljaren som redan avhandlats). Var dock ett tag sedan senaste lyssningen. Helt klart så att vissa låtar åldrats bättre än andra. I sina bästa stunder gör hon fullt funktionsduglig soul. Som i Turninh tables, I’ll be wating och finfina One and only. Cure-covers funkar också bra. I andra låtar anas alltför tydligt den slätstrukna mainstreampop som kommit att bli Adeles signum.

Blir positivt överraskad. Hade förväntat mig renodlad pudelrock utifrån omslaget. Lite roligare än så är det. Funkar att lyssna igenom, men sätter inget bestående avtryck. Tydligen Rick Rubin som producerat.

Bra driv även om det blir lite tungt med en hel timme grime. Finns inga andningspauser. Trea i de nedre regionerna.

Undrar om inte Nirvana kan vara ett av världens mest överskattade band. Till viss del beror det på att andra grungeband är så överjävligt dåliga (Pearl Jam) att man luras att tror att detta är bra. Här finns spår som är okej, men mer än så blir det inte.

Det finns en oerhörd nerv i Roddans första soloplatter. Sen är det såklart en definitionsfråga vad gränsen går mellan Faces och Stewart som soloartist. För i mångt å mycket är det trots allt övriga Faces som backar upp honom. Soundet är emellertid både råare och souligare på soloplattorna där Gasoline Alley tillsammans med den följande Every picture tells a story (som trots allt ytterligare ett snäpp upp) utgör konorna på verket.
Stewart är definitivt en hyfsad låtskrivare vilket vi hör såväl i titelspåret som i Lady day. Ändå är det tolkningarna som sticker mest. My way of living blir nått helt annat när Roddan får bestämma än i såväl Small faces version som i Chris Farlows. Och sen har vi förstås Womacks It’s all over now. Vilken jävla energi! Kompet sitter som en fläskläpp (här liksom på flera andra av hans tidiga låtar är Micky Waller lysande på batteriet, vilket driv). Pianot, gitarriffen å inte minst Rod själv gör precis allt rätt. Vartenda ooh och yeah sitter där det ska. Rockar fullständigt skiten av Stones aningen mer kända version.
Country comfort är hur fin som helst även om den nödvändigtvis inte är bättre än Eltons version (lite märkligt när man kollar utgivningsdatum, verkar rent av som om Rods släpptes först, men här krävs vidare efterforskningar).
Det lite lugnare spåren har också sina styrkor även om de inte når samma höjder nät bandet blåser på. En skiva som tål att köras flera gånger om.

Svårt att sätta ord på vad det är, men nått är det doningen får det att stämma. Möjligtvis symfonirocken, det svulstiga kompet, musikalvibbarna. Det klickar helt enkelt inte. Några få undantag finns som t ex Starlight som är en helt okej poplåt med soulig touch. Men nån dutt här och där gör inget album.

Så Holger är alltså tysk med porrmustasch. Det hade man aldrig kunnat gissa. Absolut inte när man hör inledande Cool in the pool. Rytmiskt med bra sväng emellanåt. I längden blir det dock en aning enahanda.

Helt okej 60-tals folkrock. Varken mer eller mindre.

Ett fint countryalbum. För visst är detta mer country än något annat. Lite spretigt i produktionen. Rejält Lofi emellanåt. Detta ger samtidigt en viss charm.

Ett band som jag aldrig lyssnat ordentligt på. Någon enstaka låt här och där. Blir positivt överraskad. Gillar arrangemangen med stråkarna. En kombo av fina melodier och emellanåt ödesmättad stämning (i tex nocturnal me). Precis som på omslaget så flyter det fint. Inte alls den trubbighet och kantighet vi mött hos flera andra alster från samma epok.
Några låtar sticker ut. T ex inledande Silver och inte minst Killing moon är finfina kompositioner.