Reviews by daniel_pahlsson

Amerikansk indierock måste vara den absolut sämsta indien. Det är ju allmän känt. Ändå verkar författarna till den här boken lyckats missa detta faktum gång efter gång.
Säger som Nationalteatern, Stopp lägg av, ni fattar ingenting!
Som första låt efter skivans slut slumpar spotten fram The boy with the Arab strap. Sannerligen det är skillnad på indie och indie.

Får det här verkligen vara med? Då pratar vi naturligtvis inte utifrån musikalisk kvalitét. Där finns det alltid rum för Miles. Men detta är ju ett samlingsalbum. Olika inspelningar från 1949 - 50. Årsbästalistan hade i alla fall lagt in ett veto.
Men, men nu är den med och då får vi ta det därifrån. Titeln är spot on. Det är verkligen födelsen (eller i alla uppväxten) av en av den moderna musikens coolaste (och största svin) representanter vi lyssnar till.
Åren under be-bop-eran och i Birds orkester ska på inget sätt underskattas för Miles vidare utveckling. Låtarna är korta (pekades ju främst in för singlar på 78 varv), ändå ryms lekfullhet och improvisation. Miles ton sitter som en fläskläpp. Det samma gäller för övriga musiker, som knappast är några dussinlirare. Mer och bättre skulle komma, men redan här är det en världsartist vi hör.

Här händer det sannerligen inte mycket. Det bara pågår i en mindre evighet (less is more, när ska de lära sig). Det är väl inte direkt dåligt, men inte heller bra. Ett album som är glömt samma sekund det tar slut.

Everyday is like sunday är en riktigt fin poplåt. Finns ytterligare spår som låter bra (t exSuedehead). Till en början känns dock materialet överlag inte särskilt starkt. Växer en del efter ett par genomlyssningar.

Det här var rätt segt (syrran är intressantare). Rösten är rejält gnällig (påminner om Thom Yorke). Inte mycket som sticker ut. Men det maler på i nästan en timme. Slogs tydligen samman med uppföljaren till en dubbel! Vem orkar med det?

Det finns en del positivt med detta album. Det är ett enkelalbum. Det klockar in på 40 min (inget mastodontalbum här).

Här finns tendenser till nått som låter helt okej. Men ofta slarvas det bort och blir nån trist bredbent boogie woogie. Avslutande Desond Childs What it takes är en helt okej låt, men sen har vi riktiga bottennapp som Love in a elevator. Hade kunnat få ett sämre betyg om jag orkat lyssna en gång till. En helgslumpning vi kunde ha varit utan.

Visst har hon i grunden en fin röst. Men det blir lite väl mycket vibrato. Hade nog mått bra av ett band, men det var väl aldrig på tal?

Indierock med discotrummor. Gillade det när det kom och tycker att det håller okej idag. Inget mästerverk men går att lyssna på.

Det är intressant att Bowie är så pass förknippade med glamrock som han ändå är. Egentligen är det väl bara Ziggy och Aladdin som kan räknas in i kategorin. Gällande senare endast fläckvis. Det är tydligt att Bowie i vanlig ordning redan är på väg vidare. Med det sagt, när han väl gör den, gör ingen glamrock bättre än Bowie.
Allra bäst blir det trots allt i titelspåret och avslutande Lady grinning soul. Starkaste fyran hittills. Samtidigt, Bowie har varit ännu bättre.

Dylan gnäller vidare, men gör det helt okej. Inget mästerverk men går att lyssna på. I längsta laget dock.
Rekommenderar Tom Jones version av It’s not dark yet från 2021.

Här och där finns små passager som väcker ett intresse. Men på det stora hela kunde det lika gärna ha varit bakgrundsmusik på något hippt spa eller nått surdegsbageri i ett genomgentrikerat område. Musik som varken gör till eller från.

Jag tror faktiskt aldrig lyssnat på Köttlimpan. I would do anything…från början av 90-talet har förstås hörts men bortsett från den visste jag inte vad som väntade mig. Omslaget signalerar nån slags pudelrock. Musiken något annat. Här finns tendenser i flera av låtarna som bådar gott. Det går att spåra soul, Springsteen och Elton. Men sen lyckas man tyvärr även få in en hel del musikal.
Bättre än jag förväntat mig, men inte bra nog.

CCRs produktion och kreativitet åren 68-70 går ut över det vanliga. Album efter album hit efter hit. Green river är förvånansvärt befriad från hits. Det är väl bara titelspåret och Bad moon som kan räknas dit och med tanke på hur den senare används av Manchester Shity går den knappast att ta på allvar. Soundet är det inget fel på men jag hade nog valt något av deras andra album.

Det hände något med Motown när 60-tal blev 70-tal. Det var inte alltid till dess fördel. Som hitfabrik hade man varit oantastlig. Det klassiska soundet håller inalles högsta grad än. 70-tals-Motown drar mer åt disco funk osv. Här är man inte alltid lika självklara. Samtidigt fick t ex Gaye och Wonder möjlighet att utveckla sin full potential.
Temptations gjorde fantastisk hit-soul på 60-talet. Nu tar man ut svängarna och gör det med den äran. Inledningsspåren är lysande. Papa was…må vara ett enda nästan 12 minuter långt intro. Men vilket intro! Den knutna näven i lyften under Run Charlie run.
Därefter blir det mer renodlad soul. Fin sådan. Love woke me up är alldeles underbart sockersöt, och självömkan i I ain’t got nothing gillar man ju.

Konstpop! Till en början känns det mer intressant än vad jag väntat mig. Det går emellertid över relativt snabbt. Andra halvan av skivan känns totalt meningslös. Ni kan göra konstiga ljud med era maskiner i studion. Jaha, det är noterat. Var det något annat? Nähä inte det. Då går vi vidare till nästa.

En artist som verkar ha varit en viktig inspirationskälla för senare storheter. Har pratar vi knappast överproducerat, men det finns en fin närvaro i låtarna. Gillar dom små presentationerna i början av låtarna. Guthries inhopp bidrar också. En klar trea.

Det är verkligen synd om George Jones. Hon har lämnat honom utan nåd. Tagit både barnen och hans hjärta. Stackarn! Innerst inne vet vi att det är självförvållat. Han har naturligtvis varit ett svin. Frågan är snarare varför han inte fick sitta ensam med flaskan på kammaren tidigare.
Ändå tror man på Jones. De är sliskigt, självömkande och ändå äkta.
Stark fyra på vad jag tror är första countryalbumet som lottas fram.

Snyggt och välproducerat. Samtidigt blir det lite enformigt. Tror Sade hade mått bra av att smyga in någon upptempolåt här och där.

Ett ganska svårt album. Framförallt om man betänker att detta var Jacksons första stora steg mot en universell iung of Pop. Förutom Don’t stop… är det inte ett särskilt direkt album. Däremot besitter det stora kvaliteter vid noggrannare lyssning. Massor med små fina finesser i Quincys produktion. Och discon är alltigenom närvarande. Jackson sjunger bra. Allra bäst när han sjunger ut vilket han gärna fått göra i större grad.
Stark trea.