Reviews by daniel_pahlsson

- Tjena grabbar, läget? Redo att göra en ny skiva?
- Jajamen Günther! Du har väl mad dig den där maskinen som gör konstiga ljud?
-självklart gubbar.
-Härligt! Kan vi inte se till att ljuden är symbios med resten av vår musik den här gången?
-Nein!
-Snälla
-Ok, på nån låt då, men på sista spåret ska det låta för jävligt!
-Kanon Günther, det kör vi på. Se fick vi ju knalla fall en tvåa.

Här krävs antagligen en mer koncentrerad lyssning än vad som nu varit fallet. Med det sagt, varför utbildas musiker allt för sällan i ”less is more”? Ett evigt långt plinkande som inte tycks ta vägen någonstans. Här och där vaknar man till och kommer på att det spelas musik i lurarna. Men allt som oftast bara pågår Sufjans utan att vare sig göra till eller från.

New Wave-punk från deccenieskiftet 70-80 måste vara en av de mest överskattade genres bland gubbiga rockrecensenter. Inget större undantag här. Tycker förvisso att skivan växer vid en andra genomlyssning men särskilt bra blir det aldrig. Det finns en del goda tendenser som t ex Shot by both sides, men också riktiga bottennapp som Parade och The great beautican in the sky.

Det var bättre förr. Beastie Boys var också bättre förr.

Jag ska villigt erkänna att jag gillar gubbablues. Ingångsvärdet torde således vara gott. Emellertid saknar jag dynamiken i Allman Brothers malande. Duktiga musiker, men det tänder aldrig till ordentlig. En lång jämntjock smet. Blues kan vara mycket roligare än så här.

Det här var nog det mest svårbedömda albumet hittills. Öppningsspåret får en nästan tro att det är en Curtis Mayfield-platta. Visst blues-rocken finns där i grunden hela tiden men det spretar åt många håll, inte helt lätt att få ett helhetsgrepp. Tror att plattan mått bra av att kortats ned till en enkel-LP. Får bli en trea. Kunde varit högre, kunde varit lägre.

Så mycket som att tycker illa om med det här. Sången når troligen en ny högstanivå för mitt förakt. Är det ens lagligt! Går inte att sätta den ack så användbara överkryssade getingen, så det får bli en etta i brist på annat.

Det är snyggt, fina musiker, välproducerat och ack så tråkigt. Slowhand maler på utan att något sticker ut. Clapton är kanske bäst när han arrangerar bluesfestivaler.

En lyssning in var frågan om Fiona skulle orka kravla sig över till en 2:a. Låtar dom inte satte sig och en störig röst (låtsasbas?).
Beslutade att ge henne en lyssning till, nu mer koncentrerat, inte mitt i jobbet. Den växer rejält. Störs fortfarande på rösten men betydligt mer intressant än vid första örat. Trean lutar absolut snarare uppåt än nedåt. Vem vet med några lyssningar till hade de kanske blivit ett riktigt högt betyg, men nån jävla måtta får det ju vara på undertecknads ansträngningar.

I sig låter det väl okej, men det det här är mer ett album som bara pågår. Är det en ny låt? Är skivan slut? Spelas något annat baserat på albumet (kör spotten med hörlurar)? Jag vet inte!
Hade fungerat bra som ett soundtrack till nån indiefilm om vilsna själar eller i ett avsnitt av The Bear. Som album, nej inget som går till historien. Transistorhuvena kan bättre än så här!
Antar att den finns med i boken mer på grund av gratissläppet på nätet än för den musikaliska upplevelsen.

Det här är som sagt inga bieffekter av kokain. Det är ren kärlek. Ett av Bowies bästa album. Titelspåret kör fullständigt över en, hela vägen från det inledande tuff-tuff-tåget till den malande boogie-woogien i slutet.
Golden years får till och med de lame att svänga de lurviga, versen på Word on a wing, basslingorna osv, osv

Bra skrammel, men ganska få catchiga melodier, att jämföra med t ex Strokes debut som har ett snarlikt sound. Finns några guldkorn, men sällan låtar som helhet utan snarare någon fin refräng här och där. En rak trea, varken mer men eventuellt mindre.

Detta borde väl vara irländarnas starkaste album (har i ärlighetens namn inte lyssnat ordentligt på något de släppt de senaste 20 - 25 åren). Bono är som vanligt lite hård i magen, men inte så det stör allt för mycket. En samling riktigt bra låtar. Lyfter gärna fram Exit, förutom den givna inledande trojkan.

Jag har aldrig gått in för Dylan på det sätt som man som medelålders vit man förväntas. Inte för att jag har något emot gringubben. Det har bara inte blivit av. Senaste dryga veckan har det emellertid blivit lite mer lyssnande. Kollade på ”A complete unknown” och bestämde mig för att gå igenom katalogen (eller i alla fall de viktigare släppen) lite noggrannare.
Slås av melodierna som ofta är riktigt fina. Dylan som musiker underskattas kanske en del i förhållande till det upphöjda textgeniet. Övergången till det elektriska och ett rejält band framför ensam kille med gitarr var naturligtvis gott.
På BOTT är det väl en liten tillbakagång till det akustiska. Trynorgeln hade han gärna fått lämna hemma eller lämna över till någon annan. Med det sagt är det ett fint album med många bra låtar, även om jag t ex föredrar den bluesigare Street legal som kom några år senare.

Rakt igenom urtråkigt och meningslöst 🥱Att Cash gjorde en magisk cover på Hurt hjälper inte. Visar snarare NINs uselhet.

Här var det pudel! 80-tals-synthar och och tuff på låtsas. Inte helt lätt att ta till sig. ”Hårdrockens” största problem är att den inte är hård. Allra minst i den här tappningen. Dock några melodier som kanske låtit bättre i annat arrangemang (avslutande spåren är nästan helt okej).

Kom igen katten! Det svänger ju!
Kanske lite enformigt, men vad tusan, ett gott politiskt budskap bär upprepas.
Give people what they want, when they want and they want it all the time!

Nej, nej, nej…
Det här borde inte vara tillåtet. Inför censur! Bland Canada! Låt Trumpen göra det jävla skitlandet till 51a staten och sätt upp en mur för att stoppa utgående flöden.
Swisha en summa till närmsta djurrättsorganisation för att rädda grodan som hålls kidnappad i Alanis strupe!

Svårbedömt. I vissa fall bra malande rock. Holland-Dozier-Holland-dängan Baby don’t you do it är riktigt fin. Men den var ju inte med i originalutgåvan så skit i det.
Vissa spår kunde lika gärna varit hämtade från ett Baywatch soundtrack. Musikal, rockopera, punk? Oavsett bra driv från Moon plattan igenom.

När albumet kom, var känslan att Blur till slut vunnit kriget mot Oasis (även Shity-fansens debut krossar allt annat de båda antagonisterna producerat). Hur står den sig då idag? Nja, precis som Blur i övrigt känns det lite småtråkigt så här 25 - 30 år senare. De två inledningsspåren håller fortsatt hög klass, men totalt sett är det lite intetsägande. Det mals på utan att riktigt rycka tag i en. Närmare till ett lägre betyg än ett snäpp uppåt.