Reviews by daniel_pahlsson

Ett ganska ojämnt album för att vara Bowie. Å ena sidan har enkla poplåtar som varken gör till eller från likt Kooks, Andy Warhol eller Oh You pretty things (klart de är bra, men nu utgår vi från Bowieskalan). Å andra sidan har vi Life on Mars och Quicksand som måste vara med och nämnas när vi pratar världens bästa låtar alla kategorier.
Det spretiga får väl ses som en konsekvens av att detta är Bowies sista album som en ”vanlig” Singer/songwriter. Med tanke på vad som komma skulle, kunde väl HD inte avslutats bättre än med glammiga Queen Bitch och eftertanken backstage med the Bewlay brothers.

Klassisk tung Chicagoblues och inget annat. Muddy och grabbarna vet precis vad de sysslar med. Ett genuint hantverk. Manish boy må vara den stora hiten (än mer tack vare lewisreklamen i skarven 80-, 90-tal), men albumets riktiga toppar hittar vi på B-sidan. Inte minst de tre avslutningsspåren, där bandet verkligen fått ihop det.

Albumet innehåller några fina stycken 60-talspop som legat i en blues-soulig marinad. Inledande Sure 'Nuff 'n Yes I Do hör dit. Liksom efterföljande Zig Zag Wanderer och soulballaden I’m glad.
Men också allt för många tramslåtar (var detta någon slags idiotisk kutym för era? inte första gången vi stöter på fenomenet) som t ex Dropout boogie och Plastic factory. Om bara kaptenen och hans grabbar brukat allvar rätt igenom hade det kunnat bli rätt okej.

Den mer folkinspirerade Going to California är rätt trevlig. Den tillika folklåten The battle… är å andra sidan rätt bra trist. Plants sång, som väl kom att sätta tonen för rätt många glammiga hårdrocksvokalister, hade utan saknad kunnat missta. Sången till trots Rock and roll är precis vad den heter. En rockrökare som snarare andas Lille-Rikard än Sweden rock. Summa sumarum, ibland relativt trevligt, ibland vill man snabbspola. Landar i den svaga trean.

På nyligen recenserade Pet sounds uppskattade jag luftigheten som trots allt fanns den Wall of sound-inspirerade ljudbilden. Få om ens någon artist nu eller tidigare levande är så skicklig på att skapa en luftig ljudbild trots stor orkestrering som Curtis Mayfield. På något magiskt sätt får varje instrument breda ut sig utan att strypa sina med musikanter. De smågitarriffen, blåsen, basslingorna och så förstås Henry ” ”Master” Gibson drivande congas. Som grädde på moset Curtis späda falsett.
Det går att argumentera både den självbetitlade solodebuten och föregångaren Roots är snäppet bättre. Samtidigt förstår jag att Superfly vid sidan av självklara Theres No place…valts ut till boken (Roots och Curtis hade gärna fått vara med de också). Som soundtrack i blaxplotationgenren fyller de i sig en funktion. Superfly kan utan förbehåll räknas som ett av de bästa soundtrack som gjorts, kanske rent av det allra bästa (soundtrack där redan existerande hits samlas likt nått slags blandband räknas inte). Curtis bygger verkligen ett album där låtarna utgör kapitel i en större berättelse. Här finns kaxigheten hos langaren i Pusherman, tragedin i Freddies dead och hoppet om ett bättre liv No thing on me (albumets starkaste spår). Filmen vad jag minns (var rätt många år sedan jag såg den) var tämligen medelmåttig. Men vad gör väl det när man allt man behöver levereras av Curtis på soundtracket av yttersta klass.

Spretigt. I alla fall vad gäller kvalité. Inledande titelspåret är ju en hit av en anledning. Skönt groove och Crawfords sånginsats håller klass. Riktigt den nivån når man inte igen även om efterföljande My lady gör sig bra i gränslandet softjazz, disco, modern soul. Resten av albumet blir emellertid allt för strömlinjeformat och själlöst. Det finns inslag jag uppskattar som t ex saxen i the Hustler, men som helhet blir det mest bakgrundsmusik. Topparna räddar dock trean.

Popalbumens popalbum. Oavsett vad man tycker om Pet Sounds är det svårt att tänka ett album som är mer 1001-albumkompatibelt.
Att Wilson inspirerades av Spectors Wall of sound är tydligt. Men, och detta är till PS fördel, det finns en luftighet i musiken som annars kan försvinna i WoS. Arrangemangen är oerhört fina där de små detaljerna allt som oftast ligger helt rätt. Det kan vara ett slagverk, ett blås och inte minst den fantastiska stämsången. Jag gillar också att det finns en röd tråd i ljudbilden. Även om 60-talet är singlarnas årtionde kan vi här definitivt prata om ett album. Ett album fyllt av låtar som utan tvekan också håller som singlar. Det finns inga svaga spår men det är klart att I’m waiting for the day, Sloop John B och förstås God only knows förtjänar ett extra omnämnande. I know theres an answer, wouldn’t it be nice, Don’t talk med flera inte är så dumma de heller.
I valet fria eller fälla, blir det det förstnämnda idag. Fem solar till strandpojkarna.

Ompa ompa pop, utan någon större kvalité. Vad hänt med Nilsson om han inte varit polare med Lennon?
The Moonbeam song och framförallt Jump into the fire höjer sig över mängden.
Without You hör jag betydligt hellre i såväl Badfingers original eller i Maria Careys version.

Har lyssnat rätt sparsmakat på Dörrarna. Hade förväntat mig mycket mer psykadelika och mindre blues. För gubb-blues är det. Inte minst i låtar som Been down long och Car hiss by my Window down. Det är väl mest i avslutande Ridders of the storm hippiepsykadelikan lyser igenom.
Hur är då bluesbandet the Doors? Ja, Morrison, som är en ganska begränsad sångare, låter som om han vore snarare 67 än 27 (just här är det ingen komplimang). Låtarna är väl annars rätt okej utan att vara något att gå ner i spagat över. Ligger och skvalpar mellan tvåan och trean.

Dålig och totalt ointressant musik. Som tur är, är i alla fall texterna riktigt usla.

Neil Young ränknas väl som grungens gudfader? Det väcker vissa tankar. Hur kunde detta leda till Pearl Jam? Vad gick snett? För till skillnad från det flesta klassiska grungeband (nämnda PJ i synnerhet) är ju detta riktigt trevligt. Det finns en replokalskänsla och samtidigt en mognad. Gitarrslingorna sitter som en truckerkeps. Outlaw-country-vobbarna är ofrånkomliga.
Spår som förtjänar ett. extra omnämnande: Country Home, Over and over
Spår som känns överflödiga: Love to burn, Mother earth (även om miljöaktivism alltid är välkommen).
Landar i en fyra med lätt darr på ribban.

I 70 jävla minuter slamras det på. Ett enkelalbum hade man nog kunnat stå ut. Det finns ändå embryon som låter mer intressant än de tidigare SY-album vi haft. Men nu! Jag orkar inte.
Bara två SY-album kvar! Kämpa!

Bra ös, men inget som direkt sätter sig. För tråkiga melodier helt enkelt. Den svaga tvåan kan vara ett glädjebetyg, men jag orkar inte lyssna en gång till.

Inledande Please forgive me är riktigt fin och höjer förväntningarna på vad som komma skall. Emellertid tas de snabbt ner. Låt efter låt maler på utan att lämna någotsånär helst avtryck. Kille med gitarr som ylar på till en nyköpt trummaskin. Det är väl först med Sail away som det blir aningen intressant igen (med betoning på en aning).
Det räcker till en stark etta.

Jag har svårt för den här typen av P4-kompatibel amerikansk midwestrock. Inledande Run baby run är överraskande trevlig. Tyvärr utgör den snarare undantag än regel.
Låtarna inrymmer inslag av både funk och soul, men svänger noll. Solidify är ett riktigt lågvattenmärke. Till Na-na-song är en Nej-nej-sång.

Bowies inverkan är tydlig, men knappast tidstypisk för vad han själv sysslade med. A-sidan må ha hitsen men det låter mycket överblivet material som inte platsade på Aladdin Sane. Tonight som avslutar sidan utgör ett undantag, och det är väl framförallt därifrån albumet lyfter. Turn blue är en finfin soulig ballad.
Avslutande Fall in Love with me, är en riktigt fin rockdänga helt i anda med Berlintriologins popiga sida.

I något slags gränsland mellan Daft punk och Chemical brothers. Blir dock en lightversion av både. Ingredienserna är nog riktiga. Det är helt enkelt kockarna som inte håller måttet.

Krasses tolkningar väl främst ses som ett slags historiedokument över Europas och främst Tysklands mörka första halva av 1900-talet. Eisler ska ha skrivit DDRs nationalsång och var vi befinner oss på höger-vänster-skalan råder det ingen tvekan om. Det finns en tydlig antikrigsretorik (stämmer väl kanske sådär med kommunistiska regimer) vars budskap kanske mer relevant än på länge.
Framförandet känns tidstypiskt (för när kompositionerna skrevs) och ödesmättade. Blir emellertid lite väl mycket vibrato. Hade nog funkat bättre som föreställning än album.

Det puttrar på. Jazzigt och småmysigt. Winehouse har en fin röst, även om helst ska njutas i mindre doser. De elektroniska rytmerna, eller t ex duben Moodys mood for love, hade vi gärna varit utan. De kan funka väl i andra sammanhang, men som här försöka skapa något som ska likna ett modernt sound till vad som annars i grunden är välfungerande klassisk vokaljazz i american songbooks anda, faller bara platt.

Som alltid i Wu-tang-land är det fint flow och sköna beats.
Som alltid i 90-tals-hiphop är det alldeles för långt och alldeles för många skits. Frasen you know what I’m saying borde bannlysas för all framtid.