Reviews by daniel_pahlsson

Helt okänt för mig. Efter en svag inledning låter från och med tredje spåret Hard to be a human again inte alls så tokigt. Får lite the Clash-vibbar. Gillar den gnisslande felan och det punkiga anslaget.

Loserpool kan tas sin You never walk alone å köra upp i nån mörk öppning. Naturligtvis är This is the one Englands bästa inmarschlåt.
Stone Roses är annars ett band som jag snarare fastnat för på senare tid än då det begav sig. SR måste vara ett av de mest rytmiska brittpopbanden (om de ens kan räknas hit) på gränsen till funkiga. Man dras med. Guldkornen är många. Förutom tidigare nämnda This is the one har vi I Wanna Be Adored, She bangs the drum, Waterfall, Made of Stone, I Am the Resurrection för att nämna några.
Är uppe å tafsar på femman. Hade United varit med och tampats om ligaguldet hade vi kanske hamnat där. Nu blir det en vrålstark fyra.

På Parklife visar Blur vilket bra popband de faktiskt är/var. Titelspåret, Girls & Boys, This is a low, End of low med flera är alla genuint bra brittpop. På minuskontot utfyllnadsspår som t ex Debt collector och det faktum att Alburn är en rätt begränsad sångare.
Lyckas trots allt kravla sig över fyrastrecket.

Last night… är helt lysande. Antagligen Smiths bästa. I övrigt inte lika bra, men helt okej.

Det finns beröringspunkter mellan Streets och samtidiga Jamie T. Båda skildrar ett vardag och uteliv i ett brittisk arbetarklassperspektiv med en blandning av rap och pratsång. Musikaliskt håller jag utan större tvekan den senare högre. Men Streets har absolut sina fördelar. Jag gillar hans skildringar (även om jag ärligt talat inte haft möjlighet att lyssna så noggrant som jag tror albumet förtjänar). Musikaliskt är det inte dåligt men inte heller någon aha-upplevelse.

Louis Prima håller hov. Ett party man kunde sålt sin själ till djävulen för att få vara med på. För här svänger det! Inledande storhiten är ju faktiskt lysande. Liksom Jump jive an’ Wail. Prima maffiosoröst är underbar. Samspelet Keely Smith sitter som en fläskläpp. Bandet jazzar loss så att inte ens Stephen Hawkings kan sitta stilla.
Ett par lite trista instrumentala spår drar ned omdömet. Men på det hela en härlig partyskiva man blir glad av att höra.
Stabil fyra.

Det är få beats jag gillar bättre än RZAs. Det är något härligt rått och skitigt över vad han får ut ur sina skivspelare. Bra tryck även från övriga gruppen. Hip hop när den är som bäst. (bortsett från alla meningslösa skits förstås)

90-talets Supremes (även om DC eller kanske snarare Beyonce till skillnad från Ross med vänner, skriver materialet själva). Och visst håller hitsen fortfarande. Independent woman, Survivour, Nasty girl. Alla är riktigt fina.
Men precis som det ska vara med ett hitsband finns det också en hel del utfyllnad. Hade valt att göra ett 30-40 minutersalbum hade det kunnat bli riktigt bra, utan att de behövt tumma på det feministiska budskapet.

Den första dryga halvan av albumet tycker jag om. Gillar konstigt nog det aukustiska anslaget (brukar inte vara min grej om jag får välja).
Fina melodier som lite för tankarna till harvest. Inledande My, My, hey, hey och Sail away förtjänar ett speciellt omnämnande.
Den andra elektriska halvan inleds helt okej med Powderfinger. Men sen kommer två riktiga lågvattenmärken med Welfare mothers och Sedan delivery.
Summa summarum en slät trea.

Kör en favorit i repris från igår.
Nej tack!

Tillägg
Dagens positiva betraktelse:
Inga fler Yes-album i boken.

Nej tack!

Jag tycker om när de jazziga inslagen är framträdande som i inledande In french the kiss…
Tankarna går vid flera tillfällen till Laura Nyro och Wendy Waldman. Inte minst vad gäller harmonier låtarnas struktur. Nick Drake är väl också en relevant referens. Tycker nog inte att Mitchell gör det bättre än någon av dessa, även om albumet växer vid ytterligare genomlyssningar (funkar för övrigt dåligt som bakgrundsmusik, utan kräver någorlunda aktiv lyssning). Går från en svag tvåa till en stark trea.

Nina är bra. Men tycker nog att det finns andra av hennes album jag hellre haft med. Extra cred till Lilac wine och Wilde is the wind.

Personal jesus är så klart en i grunden bra låt. Men efter Cashs version bleknar originalet. Enjoy the silence håller däremot rätt igenom. Skivans klart bästa spår.
I övrigt en hel del rätt lama låtar. Med t ex sweetest perfection och Halo kan man tro att det snarare är Eurovisionsfinalen man fått på. Tycker inte heller Gahans röst håller särskilt bra. Det blir en tvåa. Varken mer eller mindre.

Jag tycker nog att detta är betydlig roligare än förra R.E.M.-albumet vi hade. Här finns ganska många i grunden rätt bra låtar som Drive, och förstås Everybody hurts. Däremot är produktionen inte den bästa. Lite väl svulstigt och radioskvalsanpassat på samma gång.

Minns första lyssningen av Blackstar. Albumet släpptes en fredag tror jag och så dog han på måndagen. Hade inte hunnit lyssna under helgen men nu fanns ju inget alternativ. Låg i sängen med hörlurar och blev totalt golvad. Hur ärvar det möjligt att en döende man kunde vara så här levande, vital och angelägen för sin tid? Bowie stannade aldrig i det trygga, invanda som han visste skulle funka. Hela tiden tänka om, skapa nytt. Så ända in i döden.
Det är förstås en relevant invändning att omständigheterna påverkade omdömet där och då, under första lyssningen. Men fortfarande 10 år senare gör Blackstar lika stort intryck på mig. Om något uppfattar jag det som ännu bättre idag. Femman är förstås given. Redan inledande Blackstar är ju som ett eget lite album värt högsta betyg redan där. Referenserna till Bowies döende tillstånd är subtila men ändå självklara.
Och så sången. Vi har haft en del åldrande artister där rösterna inte är lika spänstiga som när det en gång begav sig. Bowie däremot sjunger med en nerv som inte lämnar utrymme för klagomål.
Trots stenhård konkurrens håller jag Blackstar som ett av Bowies allra bästa album.

Det blir rätt trist när Mr Black maler på i över en timme. Headache är förstås bra och det finns partier i flera låtar som låter helt okej. Samtidigt också en hel del dynga. Vad är Fiddle riddle? Borde det inte finnas någon sort körkortsprov innan du får lova att lägga ett baktaktskomp? En sån här uselhet kan ju nästan leda till vållande av annans död.
En tvåa svagare än Norrlands alkoholfri.
Nej förresten. Vid närmare eftertanke måste ettan måste trots allt fram.

Har för mig att man gillade Lemonheads när det begav sig. Kanske inte den 90-talsindie som gått hårdast i stereon därefter. Men visst här finns en del trevligt att lyssna på. Som titelspåret och My drug buddy.
Som helhet håller det emellertid inte. Man ligger rätt ofta farligt när den förfärliga amerikanska highschoolindien. Eller som i the Kitchen som blir mycket signaturmelodin till Vänner.

Det funkas på, och det är ju trevligt. Samtidigt är det väldigt lite som sticker ut och verkligen rycker tag i en. Funken ska ju göra mer med en, än bara finnas till i bakgrunden. Då räcker det inte ens till en trea.

Kan någon mer än Sam Spandex gilla det här? Spelar ingen roll hur många pukor å baskaggar Neil Peart har.