Reviews by daniel_pahlsson

Kanye visste utan tvekan hur man samplar soul för att få till ett snyggt sound. Det märks inte minst på denna debut som soloartist. Jesus walks, slow jamz och inte minst School spirit är riktigt bra. Dessutom många gästande artister som i stort sett genomgående bidrar positivt.
Samtidigt lider han av hip hopens bristande omdöme. Bara för att det ryms 70 - 80 minuter på en CD måste inte dessa till varje pris fyllas. Allra minst usla små sketcher (eller för den delen work out-tips). Komiker är ytterligare en bana som Kanye inte ska slå sig in på. Han måste väl ha fyllt sitt mått av felval i livet med råge redan.
Nedskakat hade det kunnat bli en 4a.

Det verkar finnas gott om myter kring albumet. Lokko hävdar i Pop#10 att Miles Davis skickades till studion för att tala en bångstyrig kokainhög Sly tillrätta, utan annat resultat än att bli vapenhotad. 1001-boken påstår att nämnde Miles kan vara med och spela på plattan. Det är väl lite så att vissa album lever sitt eget liv. Vi vill att de ska vara så mycket mer. Riot som en kommentar på en värld i brand verkar också vara en vedertagen men illa belagd sanning titeln till trots. Slys missbruk går däremot inte att tvivla på.
Vad än Riot må vara är det rakt igenom skönt jävla groove. Bassllingor går nog inte att läggas snyggare. Det stökas å jammas, men hela tiden med en röd tråd. Små detaljer som sitter på rätt plats, ett kort riff, en kör, ett skrik, ett joddel. Det maler på i långsamt tempo, och så plötsligt en magisk liten höjning.
Riot är också så mycket mer ett album än sina enskilda låtar. Det hade inte funnits ett självklart val till en årsbästagala. Det enda rätta hade varit att spela skivan från början till slut, i den ordningen. Allt annat vore orättfärdigt.
Det är kanske inte det starkaste av femmor, men så måsta det bli.

Småtrevligt att ha på i bakgrunden. Inte så mycket mer. Arvet från fadern märks tydligt.

Har schizofrena känslor för detta album. Inledande Peter Piper är hur bra som helst. Triangel/klockspelsbeatet är underbart groovy. Finns flera andra sköna old school beats, som Is it live och avslutande Proud to be black.
Men och det är verkligen ett MEN, så ska de slänga in pisstråkiga rockriff och inte nog med det till och med Steven ”jag har klämt foten i dörren” Tylers skränsång. Skippa rocksamplingarna som dyker upp här och var å vi hade haft ett riktigt fint album. Nu blir det en trea men det är med minsta marginal.

Ett rätt okej sound. Förutom band som nämns som inspiratörer Velvet, suicide, stooges) tänker jag en del på Primal scream när hör dem. Vem som är inspiratör kontra inspirerad låter jag vara osagt.Det stora skillnaden är emellertid att där PS hela tiden kör framåt med gasen i botten står Spacemen mest och trampar vatten. De står där å glor på sina skor utan att låtarna kommer igång.

En fin samling sånger. Mest hat och en liten del kärlek. Ibland blir det obehagligt mörk som i Dress rehearsal rag. En oerhört stark låt, men inte något man kan lyssna intensivt på allt för ofta utan att börja tvivla på om det finns någon mening med något överhuvudtaget.
Soundet är avskalat. Men till skillnad mot gitarrplinkare
vi tidigare lyssnat till vet Cohen precis hur man fyller ut soundet med lite blås, en kör, smygande stråkar eller en subtil basgång. Alldeles utmärkt i Love calls you by your name, där blåsen förmedlar en känsla av hopp precis på det rätta ställena.

Inledningen med Sympati for the devil och No expectation är urstark. Vore det en singel hade toppbetyget varit självklart.
Tyvärr håller inte resterande låtar samma klass. De är helt okej, men inte så mycket mer. Avslutande Salt of the earth ett undantag som jag håller högt. Sammantaget en fyra i de nedre regionerna.

Ett album som till stor del är sina hits. Av dem sticker Heart of glass ut som i särklass starkaste spåret. I övrigt är det mest utfyllnad (pretty baby är förstås ganska trallvänlig). Ibland blir det lite soundet lite väl barnsligt och plojigt. T ex i I’m gonna love you to. Nästan en trea.

Ska man göra en skiva som i stort sett enbart består av sång och plinkande på en akustisk gitarr ställs två kvalitetskrav. Låtarna måste i grunden var riktigt bra och det krävs en bra röst av sångaren. Devandra är inte i närheten av att ha något av detta. 40 minuter (för en andra lyssning tänker jag fan i mig inte utsätta mig för) av mitt liv jag aldrig får tillbaka.

Jag gillar det här soundet. Lite skön slick soul. Det finns många som går fel vid den här tiden men Bobby fixar det bra. Sen är tyvärr låtmaterialet lite för svagt. Skivan är trevlig att ha på men man rycks sällan med.

Som en uppvärmning inför Exil. Här finns soul- och bluesförpackad rock av fint märke. För visst svänger det även om den där självklarheten vi finner på uppföljaren inte riktigt finns där. Det är lite mer ansträngt.
Wild Horses, Sweet Virginias inte riktigt lika snygga storasyster, Can’t you here me knocking, ett blues groove a la CCRs keep on chooglin, I got the blues soulballad i staxtappning. Det finns gott om guldkorn.

Ett betydligt råare och mer minimalistiskt sound än hans första plattor som jag tyckte var rätt bra när de kom. Sorterade ganska snabbt bort Yeezus när den kom, men får nog säga att jag blir positivt överraskad här. Såpass att det går bli en trea.

Den heliga graal. Alla hade hört talas om, men ingen hade hört. Fanns den överhuvudtaget eller var det bara en myt? Så på en skivmässa, kan ha varit 97 eller 98. Plötsligt händer det! Min gode vän Andreas kommer med andan i halsen (nån mobil hade man ju inte). Han har hittat den! Två exemplar av en Tigermilk på bränd piratkopierad cd till minst nypris finns undanlagd hos en av månglarna. Jag tror aldrig jag varit så exalterad över ett skivköp, vare sig förr eller senare. ”If you are feeling sinister” hade ju totalt golvat en. Och så fanns det ett album till som så klart bara måste vara fantastiskt det också. Förväntningarna var skyhöga. Otroligt nog infriades de. Inledande The state im in sätter tonen direkt. En helt underbar popsång. Sen bara fortsätter det. Låt efter låt.
B&S styrka ligger inte minst i melodierna. Enkla men enormt medryckande. Produktionen är klockren. Blåsen, en distad gitarr, bassångarna, orgelgroove, allt kommer in på precis rätt ställe. Sen har vi Stuart Murdochs egentligen rätt begränsade röst, men som sitter som fod i håse till B&S sound.
Första lysningen för snart 30 år sedan var underbar. Så är den även idag.

Hur jag än vänder och vrider luktar det unken kulturprofil i om Gainsbourg. Att sparka mot etablissemanget och utmana prydhet har jag inget emot, men gubbsjuka är ungefär lika coolt som att krama nazistpysslingar i liberalismens namn.
Pardon my french, men om jag förstått rätt handlar alltså detta konceptalbum om hur berättaren (Serge 40+) krockar i sin Rolls med en 14-årig cyklist Melody, blir förälskad. Därefter båda planerar och genomför tagandet av hennes oskuld.
Musikalisk finns här egentligen ett rätt skönt sound. Känns ganska Hendrixinspirerat. Hade kunnat bli nått bra om han hållit sig borta från den jävla pratsången.
Och framförallt, ett album som tycker det är coolt att våldta en 14-åring kan naturligtvis aldrig gå nått annat än en etta oavsett hur det låter.

Arcade fire gör finfin kyrkoindie. Det uppskattas att bandet har ett alldeles eget sound. Det är liksom aldrig någon tvekan om vilket band det är som spelar. Egentligen borde det inte låta så bra kyrkorgelsynt, popsväng och emellanåt rapsody in rock-trummor. Men AF lyckas få ihop det. Win Butler har en god stämma som funkar utmärkt till bandets sound. Det finns gott om bra låtar på skivan, men framförallt är det ett album och det uppskattas. En klar och tydlig fyra blir det härifrån.

För en gångs skull New Wave som låter riktigt hyfsat (sen kanske det egentligen ör mer post-punk, vad nu skillnaden är). Framförallt inledningsvis är det spännande. Siouxsie har en självklarhet i sin röst. Låtarna en attityd jag gillar. Senare delen av albumet håller inte riktigt samma klass. Klart godkänt blir det emellertid.

Ett album som från första till sista ton är fullständigt klockren. Det är aldrig något som helst tvivel. En alldeles självklar etta.

En instruktionsbok för soul- blues marinerad rock ska låta. Svårare än så här är det inte. Eller snarare som historien visat, precis så här svårt är det. För många rockers har försökt kopiera det här grundmurade genuina svänget utan vara i närheten att lyckas. De kanske inte var helt friktionsfritt under inspelningen, men det här är ett album som jag blir på gott humör av att lyssna. Guldkorn efter guldkorn. Sweet Virginia, Loving Cup, Ventilator blues, Let it loose m.fl.. Visst finns det en och annan utfyllnadslåt men även de håller god klass.
En sak förstår jag emellertid inte. Det är obegripligt att inte Shine a light får avsluta skivan. En urladdning som med självklarhet kramar ut det sista svettdropparna. Att det sedan kommer ett spår till känns bara fel. Tyckte så första gången jag hörde EOMS och gör så fortfarande. Inget ont om Soul survivor men den ska inte ligga där den ligger. Det är inte utan darr på ribban, men jag ser inget annat alternativ än ge fem stjärnor till rullstenarna.

Småtrevlig oldschool hiphop. Inget mästerverk men klart lyssningsvärt även om skivan kunde kortats ned en del. T ex borde naturligtvis skits vara förbjudna.

Det här var evinnerligt tråkigt. Albumet i lurarna, men märker knappt att det pågår. En ny låt? Är vi i början eller slutet av skivan? Jag har ingen aning. Till det positiva hör att det funkar att arbeta till. Absolut inga som helst störande intryck, varken positiva eller negativa.
Catch the Sun och The Cesar room är väl de enda låtar sticker ut. Räcker det för en tvåa? Nja, inte riktigt. Heavenly kan så mycket bättre än det här.