Reviews by frma03

Tre av fyra spår klockar in på 9 till 17 minuter, ändå vill man aldrig att de ska ta slut. Det är kraftfullt och vackert.

Nära gränsen till femma. Det är nog One woman som drar ner det lite. Det är en bra soulballad, men inte lika enastående som resten.

Ännu ett intetsägande indierockband från 00-talet som ingen längre minns.

En tribute-skiva alltså på listan. Men det är å andra sidan vanligt i jazzen att man tolkar andras låtar.

Colemans verk får ett härligt stök och bök här, kanske rent av lite punk. Bra och hårt arbetande tutare.

Lite mer dynamik hade inte skadat. Trummorna går på rött mest hela tiden.

Ja, det svänger ju.
Det man möjligen kan ha emot det är att låtarna inte direkt utvecklas. De håller ungefär samma tempo, groove och temperament från början till slut i mellan sju och 15 minuter.

Kan inte någon knäcka den där jävla flöjten mitt itu?

Här finns en bra låt och det är The way young lovers do.
I övrigt är det ett evigt flöjtande, fiolande och gnolande i låtar utan slut.

På Moondance, som kommer fyra år senare, har Van Morrison fått styr på grejerna och levererar sånger med början och slut och däremellan riktiga melodier.

Men här finns än så länge bara embryon till detta.

Skämtmusik.

Som vi tidigare konstaterat är Elvis Costello en sorgligt överskattad artist. Men just den här skivan tillhör nog hans bästa, med reservation för att jag inte hört alla.

Det finns mycket energi och han krånglar inte till det. Inledande Welcome to the working week, No dancing, Alison, Red shoes och avslutande Waiting for the end of the world kan gott nämnas.

Den här är musik som inte känns nödvändig, men den gör heller ingen skada.

-

Ses väl som någon brytpunkt mellan tidig och sen Beatles, håren lite längre och typsnittet lite flummigare på omslaget.

Men musiken har egentligen inte förändrats så mycket jämfört med föregångaren Help! Något mer förfinad produktion, så som groovigt piano på Drive my car och sitar på Norwegian wood.

Bäst är de småstökiga poplåtarna Think for yourself, Harrisons If I needed someone och The Word (framförallt verserna). Drive my car är också härligt Ringo-drivig.

Det finns också en del rätt trötta stunder som vi kunde varit utan: Michelle, In my life, Girl till exempel.

Skivan ger ett lite splittrat intryck musikaliskt. Här trycks in mycket och det är många olika producenter och gästartister, vilket väl är brukligt inom hiphopen.

Det är väldigt bra i raka rapnummer där Kendrick tar mycket utrymme, så som King Kunta, The blacker the berry och How much a dollar cost.

Mortal man måste också nämnas. Inledningsvis en av de bästa låtarna. Sedan lite tjatig i konversationen mellan Lamar och Tupac. Men ändå kul att det används en Nileskär-intervju.

Det är möjligt att fler lyssningar hade höjt betyget. Men just nu en stadig trea.

Att lyssna på Megadeth är lite som höra Stravinskys Våroffer. Man imponeras av spelskickligheten, snabbheten, finesser i varje del. Så vida är det rätt intressant.
Däremot är det inte musik i övrigt som jag njuter av, framförallt är sånginsatserna på rätt låg nivå.

Nu har jag inte hört alla 1001 Beck-album, men det här känns inte som något av hans bättre.

Inledande Take it easy med sitt akustiska gitarrdriv och effektiva stämmor är utmärkt. Näst sista spåret Peaceful easy feeling har liknande kvaliteter.

Men i övrigt inget värt att nämna.

Det ödsliga lätt elektroniska ljudlanskaper passar fint med Mariannes lite spruckna pratiga sång. Som i titelspåret, Guilt och versionen av Working class hero. Jag önskar mer var så.

Besynnerlig new age-indie.

Mitt kanske tidigaste popminne är när min storasyster spelade Duran Duran på sitt rum. När hon inte var där snodde jag åt mig kassetten och lade den i min egen bandspelare. Jag kunde inte sluta spela den. Jag var som hypnotiserad av musiken som var både tuff och känslig på samma gång. Det var något helt annat än Herreys och Hasse Kvinnaböske, som var det som dittills spelats på min kassettbandspelare.

Några år senare när Notorious släpptes fick jag den i julklapp och lekte att jag själv hade ett popband som lät precis som Duran Duran.

Bäst på den här skivan är Hungry like the wolf, Save a prayer och Rio.

Tror aldrig jag lyssnat på ett helt Marley-album. Men svårt att inte gilla det här, till och med för en som annars inte är särskilt begeistrad över reagge.

Bob Marley är ju också mer än baktakt och rastaflätor. Han är en bra låtskrivare och soulsångare. Plus att han har The Wailers, en riktigt skicklig maskin av rytm.

One love och Three little birds är väl de mest kända låtarna. Men bäst tycker jag är titelspåret Exodus, soulballaden Turn your lights down low och inledande Natural mystic.

Min kompis Claes var fanatiskt förtjust i den här skivan, jag hörde den rätt mycket runt 93-94. Sedan dess har jag nog inte lyssnat på hela.

Show girl och How could I be wrong är fortfarande väldigt bra. Även Bailed out och Early years gillar jag.

I övrigt lite pågående utan något som riktigt griper.

Rekommenderar också ett av Luke Haines senare band, Black Box recorder, i synnerhet skivan England made me.

De skapade verkligen en ny våg av garagerock med det här albumet. Många ville låta som The Strokes i början av 00.

Och bandet är väldigt mycket sitt sound. Utan det hade det varit - ja, rätt okej melodisk rock, men nog inget att skriva om i en bok.

De bra låtarna passar egentligen bäst som singlar. Tillsammans på ett helt album låter allt väldigt likt.

Ändå bra nog för en stabil trea.