Reviews by frma03

Det finns några låtar jag minns exakt när jag hörde första gången - Smells like teen spirit är en av dessa. Kan musik låta så här? Jag hade aldrig hört något liknande tidigare.

Nevermind satte definitivt punkt för 80-talet och så väl min musiklyssning som musikscenen i stort var för alltid förändrad.

Men Nevermind är inte bara en av tidernas mest inflytelserika album, utan också sprängfylld av melodistarka låtar, framförda med nerv, energi och hängivenhet. Lika starkt nu som 1991. Finns inte en enda låt som jag skulle vilja stryka från skivan när jag lyssnar på den i dag.

Jag vägrar för övrigt att skriva musikgenren som börjar på G här. För även om Nirvana banade väg för många band i den fåran hade de musikaliskt egentligen ganska lite gemensamt med band som Pearl Jam, Soundgarden och Alice in chains.

Jag har alltid känt att Doolittle är en splittrad skiva. Dels atonal punk som i Tame och Dead, dels supermelodisk rock som i Here comes your man och Monkey gone heaven. Därför föredrar jag nästa skiva, den mer melodiska Bossanova.

Men samtidigt… Pixies har verkligen ett unikt sound. Och i de bra låtarna är de ofta överjävligt bra. Till de redan nämnda kan jag lägga Gauge away, Hey och Wave of mutilation.

Det goda vinner.

Nile Rodgers är en strålande producent och instrumentalist. Men låtmaterialet är ärligt talat inte så märkvärdigt. My feet keep dancing, My forbidden lover och Good times är bra, resten är utfyllnad, men snygg utfyllnad. En stark trea ändå.

Det ligger helt utanför min kompetens att bedöma kvaliteten på det här. Det kanske är svinbra i sin genre, vad vet jag. Men eftersom musiklyssning är en subjektiv vetenskap kan jag bara gå på min känsla. Och jag tycker det här är vedervärdigt att lyssna på.

Adele innan utslätad storproduktion fullständigt förgör henne på kommande album. Här finns lite av soul-stuket, som i inledande Rolling inte deep och I’ll be waiting. Visst fastnar hon i några för många ballader, men de är inte så ändlöst svulstiga som på nästa album. En trea i det svagare registret.

Jag köpte en gång i min ungdom ett Cult album. Jag var inne i period av Cure, Cave, Joy division, Sisters of Mercy och utifrån omslag och bandnamn trodde jag att det var något i samma stil. Men så fick jag… vanlig sketen 80-talsrock med tuffposerande kille på sång. Jag lyssnade aldrig mer på den. Och jag tänker göra det samma med det hör albumet.

Jag har inget emot det och Dizee är en bra rappare. Men den här typen av hiphop - grime? - är inte min musik.

En ganska onödig skiva att ha på den här listan. Till stor del är den bara en fortsättning på Nevermind, men inte riktigt lika bra. Och framförallt inte alls så betydelsefull. Serve the servants, All apologies och Frances Farmer är bra låtar.

Ytterligare en påminnelse om vilken bra artist Roddan kunde vara. Underbar urkrämning av It’s all over now med stökig replokalskänsla. My way of giving och Cut across Shorty i samma stil är också bra. De akustiska folkviseaktiga spåren drar ner betyget ett snäpp.

Som en dålig mix av Queen och Beatles, eller Lennon solo, med en skvätt rymdreverb. En enkelskiva hade jag kunnat leva med. Men en dubbel blir bara för mycket.

Stora lattjolajbanlådan har åkt fram. Inledande Cool in the pool känns som en pajig skämtlåt. Men resten av det här electrojammet har ändå en del intressanta infall. En hyfsad tvåa.

Crosby, Stills & Nash utan Young är som Simon & Garfunkel utan Simon eller The Beach boys utan Wilson. Rätt blekt.

Har det någonsin gjorts vackrare musik?

Inte illa. Inte fantastiskt. Det räcker så.

När man vill ha sina köttiga gitarriff till stadigt fyrtaktskomp och utan krusiduller, då gör AC/DC onekligen jobbet.

Bäst när de drar ner tempot och går på tyngd.

Som i inledande Hells bells, förstklassig rock och bästa spåret på skivan. Titelspåret måste också nämnas, en AC/DC-klassiker med all rätt. Och avslutande Rock’n’roll ain’t noise pollution.

Som helhet blir det kanske lite likartat, men en stadig trea.

Att de lägger megalåten Don’t you want me allra sist på albumet kanske säger något om hur bandet själv såg på den. Det är i alla fall en ovanlig placering för en så given melodistark dansgolvshit.

Men det är också en udda fågel på albumet som helhet. Jag som aldrig hört något utöver hiten tidigare, förvånas över att det är en överlag mörkare synthpop som presenteras på skivan.

Gillar särskilt New Order-aktiga öppningsspåret och Seconds som hade kunnat vara en Cure-låt eller långt senare något från Eskilstunabandet Yvonnes debutalbum.

Den lökiga baktakten i Do or die vill jag däremot helst glömma.

Elvis Costello är en artist man så gärna vill tycka om. Trots många försök klickar det aldrig riktigt. Det är ofta nästan bra - men når sällan hela vägen för mig.

Den slängiga new wave-/powerpopen kastar sig hit och dit och trasslar allt för ofta in sig i sig själv på något sätt.

Och jag förmodar att det är precis så Costellos vill ha det, det ska inte låta för enkelt och rakt.

Med det sagt, om jag ska bedöma just den här skivan tycker jag att hans tidiga verk är bättre.

Amerikansk indierock igen - helt utan usp. Det är för mycket av den varan på den här listan. Förstår inte på vilket sätt detta skulle vara en omistlig skiva att lyssna på innan jag dör. Här finns inget jag känner behov av att lyssna på igen.

No.

Det definitiva uppbrottet från Whams oskuldsfulla pojkbandspop. Mestadels bra låtar och stabilt utfört. Titelspåret är en odödlig klassiker. One more try är en snygg soulballad.