Reviews by frma03

De vevar samma gamla bluestolva i tolv låtar. Men jäklar vilket ställ de får till ändå. Det går rakt in i hjärtat även hos en bluesskeptiker som jag. Det här är en trea som sneglar mot fyran.

Oborstat och intensivt. Bra gitarrspel, utfört av Ry Cooder, rytmiskt och ovanligt för sin tid.

Spännvidden är brutalt bred. Den cleana croonersoulen i I’m glad kläms in emellan krokodilbräkande i Dropout boogie och Electricity. Är Captain Beefheart träskbluesens Drutten och Gena?

Bäst när det blir rakt rockös som i Rock and roll. I övrigt inget nämnvärt.

Bra låtar, bra spelat, bra producerat. Detta är en stark fyra.

Street life må vara en bra låt, om än onödigt lång. Men resten är farligt nära hissmusik. Tvåa, om än svag, med hjälp av öppningsspåret.

God only knows, Sloop John B och Wouldn’t it be nice. Resten är bara utfyllnad.

Balanserar på en fin linje mellan banalt och rätt bra och faller lite åt båda hållet.

Det funkar rätt bra i Down, Early in the morning och Driving along. Men blir outhärdligt banalt i låtar som Without You, Coconut och Never leave you.

Doors tröttaste bluesalbum. Med undantag för Love her madly och - i synnerhet Riders on the storm.

Faktum är att slutspåret är så mycket starkare än resten av albumet att man nästan glömmer bort och förlåter de tidigare låtarna.

Men nej, jag kan ändå inte gå högre än en stark tvåa på totalen.

Jag är ändå imponerad av att de är väldigt spelskickliga. Men den här skivan har inte alls det låtmaterial som finns på svarta skivan.

Halvvägs in i instrumentala Orion - som inledningsvis är hyfsad gothrock - slår det mig att jag nog skulle gilla skivan mer om den inte alls hade någon sång.

Stelbent middle of the road-rock med Young. Det hjälper inte att han försöker skita till det med fuzz och feedback på gitarren.

Det låter egentligen inte dåligt. Men det är framförallt för långa låtar. Halvera tiden och betyget hade kunnat höjas ett pinnhål.

Charmigt album i brytpunkten mellan punk och post-punk.
Damned drar sig inte för att blanda in kongas, doo-woop, rockabilly, synthslingor och varieté. Det sistnämnda kanske inte blir så lyckat, men i övrigt kan man inte ogilla den här mixen av punk-på-väg-att-bli-något-annat.

Bäst: Just can’t be happy today, Anti-Pope, Plan 9 Channel 6, Smash it up

Det är musik som pågår. Jag känner ingenting, varken positivt eller negativt, för det här.

Jag känner bara till namnet och har ingen relation till hennes musik. Men det är ungefär den 90’s romcom-rock som jag förväntade mig. Snäppet bättre än genresystern Alanis Morissette. En stark etta.

Bowie och Iggy i Berlin måste vara vara en av de mest kreativa perioderna i mänsklighetens historia. Om Low, som kom samma år, var baksmällan och dimman i Kreuzberg, så är Lust for life festkvällarna i Schöneberg. Och vilken jävla fest det är.

Det känns som att Bowie fick utlopp för lite lekstuga här mellan tagningarna på sina egna Berlinskivor.

Titellåten och The passenger tål att spelas många gånger. Men starkast här är ändå Neighbourhood Threat och Tonight. Båda har Bowie själv försökt sig på senare, tyvärr med riktigt dåligt resultat.

Trots knorrande synthar djup bas släpper det sällan riktigt loss. Många låtar är rytmiskt rätt hackiga, man undrar om det verkligen funkar på dansgolvet.
Undantaget är Phantom och Phantom II som jag tycker är kanonlåtar.

Får högre poäng på intressant-skalan än på njutningsskalan. Ett par-tre låtar är spännande att höra. Men sedan blir det lite mycket av same-same. Hade nog hellre sett det som musikal, operett eller vilken form det nu var som gällde när låtarna skrevs.

Amy Winehouses mix av Motownsoul, Billie Holiday och samtida r’n’b är bättre på pappret än i verkligheten. Blir tyvärr rätt strömlinjeformat och lite trist.

Bäst är de precisa och små samplingslooparna av några få toner pianoklink här eller ett par stråkar där mot ett tungt trumbeat. De skapar ett ödesmättat dramatiskt sound.

Reakwon har mycket att säga. Kanske lite för mycket, han är mån om att fylla ut hela CD-utrymmet till max. Några spår hade kunnat strykas till förmån för ett ändå mer intensivt och tajt album.

Criminology är bästa spåret.

Det är ändå rätt okej folk- och bluegrasssånger. Men problemet är att Gillian har en så alldeles identitetslös sångröst. Det är lätt man somnar.