Rated 6/10
Det här känns som urtypen av hip-hop från 80-talet. Hårt rakt trumkomp, mycket scratch och kaxig rap. Det är ganska kul. Ibland svänger det, ibland blir det lite mycket av stelbent komp och samplade gitarriff. Öppningslåten Peter Piper blir obesegrad som bästa spåret.
Rated 6/10
Väldigt snyggt sound. Men lite brist på låtar, är min känsla. Ungefär samma fenomen som brukar råda för efterföljaren Spiritualized. Med några fler lyssningar tror jag kanske det kan växa.
Avslutande Lord can you hear me är en höjdare.
Rated 8/10
The Avalanche rullar in som en smygande jordbävning. Trots nedtonat komp väldigt kraftfullt. Cohens begränsade sångröst låter redan här uråldrig som klagomuren. Mycket stark inledning på skivan.
Bra låtar här är även Last years man, Sing another song, boys och Joan of Arc. Men det hade inte skadat med ytterligare någon Diamonds in the mine, en mer uppsluppen ovh stökig låt som bryter av.
Rated 6/10
Det är en svårslagen albumsvit Rolling Stones presterar med sina fyra skivor från bandets guldålder 1968 till 1972.
Den startar med Beggars banquet och Sympathy för the devil - åter igen en jävulskt bra öppningslåt. Street fighting man, No expectations, Stray cat blues är andra bra spår.
Men den är också den ojämnaste av de fyra, allt har inte riktigt fallit på plats än. Stark trea.
Rated 6/10
Blondie gör i sina bästa stunder spetsig och väldigt effektiv powerpop. Bäst när det blir lite dansant och svängigt, som Sunday girl, Picture this och framförallt Heart of glass.
Rated 4/10
Man som plinkar på gitarr och försöker sjunga lite egensinnigt. En eller ett par låtar kanske funkar, men 16 spår, varav de flesta låter ungefär likadant, blir för mycket.
I Will is my friend läggs det på ett piano och genast låter det lite intressantare. Men i övrigt alldeles för underproducerat.
Rated 6/10
Bobby som sångare, musiker, arrangör och producent briljerar. Låtarna är egentligen inte så märkvärdiga, men det är hans utförande som gör att de lyfter.
A-sidan är stark. B-sidan är lite balladtung och drar ner mitt betyg från fyra till stark trea.
Rated 8/10
Stones nästa bästa skiva.
De har alltid starka öppningslåtar. Brown sugar tillhör absoluta toppskiktet i stenkatalogen. Dead flowers, Wild horses, Bitch, I got the blues måste också nämnas.
En bra samling låtar. Väldigt höga toppar. Inte samma helhetsupplevelse som Exile.
Rated 4/10
Nog är Kanye en bra rappare. Men jag tycker inte så mycket om det blippiga kompet på den här skivan. Här finns ingen Jesus walks precis.
Rated 8/10
Det är lätt att glömma vilken bra låt My wandering days are over är. De två första B&S-albumen är så sprängfyllda med fantastiska melodier och historier att det är lätt att missa små mästerverk, placerade som spår 8, trea från slutet.
Öppningsspåret The state I am in är däremot en av signaturmelodierna i Belle and Sebastian-katalogen. Med all rätt.
Värda att nämna är också You’re just a baby, We rule the school, I don’t love anyone och I could be dreaming.
Rated 8/10
Texten förstår jag egentligen ingenting av, jag tror det pågår någon oanständig romans mellan gubbe och alldeles för ung flicka. Är han pedofil?
Om man kan bortse från detta är det som händer bakom Serges prat ändå spännande.
Ett tungt vilande komp med bas och trummor i centrum. Suggestivt. Progressiv jazzrock emellanåt. Musikaliskt inte alls vad jag väntade mig av denna tvivelaktiga 60/70-talschanteur.
Jag ger en fyra till musiken.
Rated 8/10
Tyvärr har Arcade fire haft en nedåtgående trend under hela sin karriär. Här på sin tredje skiva är de fortfarande bra.
Intervention, Antichrist television blues, Windowsill och My body is a cage är topplåtar i en stil där Arcade fire är som bäst. Kraftfulla, mörka, intensiva melodier och Win Butler får sjunga ut med sitt typiska darr.
Går i några spår bort sig i bombasm och produktion före starka melodier.
Rated 4/10
Inledningen med Spellbound, Into the light och Arabian knights är hyfsat stark gothpop/ postpunk. Likheter finns med PJ Harvey.
Sedan dyker tyvärr nivån. Sista halvan blir tröttsam att lyssna på. Låtar utan några riktiga krokar.
Rated 2/10
Ett misch-masch av rockstilar. Hårdrock, funkmetal, indierock mm. Det funkar inte.
Rated 10/10
Innehåller kanske inte några av Stones ”stora” låtar, men som album är det det bästa de någonsin har spelat in.
Exilen på franska rivieran gjorde gott. Inspelningen känns som en enda lång fest där gäster kommer och går och de bara låter bandaren stå på.
Bandet är i toppform. Blåset magnifikt. Så även soul- och gospelkörerna.
Rocks off, Torn and frayed, Shine a light, Tumbling dice, Let it loose, All down the line, Sweet Carolina… är bara några att nämna.
Även låtar som var för sig inte är så märkvärdiga bidrar till sammanhanget och jag skulle inte vilja plocka bort något spår här.
Rated 6/10
Färgglad och blommig hiphop, inte bara på omslaget.
Rätt kul att lyssna på, flera bra samplingar. Men det balanserar på en fin gräns där det ibland går över till att kännas lite för plojigt.
Och förstås, den vanliga hiphop-sjukan med för långt album.
Bästa spår: Ghetto thang, Eye know, Say no go, Buddy
Rated 4/10
Dove är ett exempel på engelska musikens identitetskris efter britt-popens fall.
Inte dåligt, inte bra, ingenting alls.
Instrumentala öppningsspåret enda undantag. Den ger ändå ett löfte om något - som tyvärr inte infrias.
Rated 4/10
Det här är bättre än Tidal som också finns med i boken. Mer experimentell. En del roliga pratsjungna texter. I längden kanske lite störig. Men i alla fall inte meningslös musik som Tidal.
Rated 6/10
Jag har aldrig fastnat riktigt för Stevie. Ofta lite för snällt och polerat. Hans sammetsmjuka tonsäkra sång, instrumental perfektion. Lite smuts och skav och hårdhet hade inte skadat.
Med det sagt finns det ändå en handfull bra låtar på skivan. Dessa är:
As
Knocks me off my feet
Ordinary pain
Joy inside my tears
Black man
De bästa låtarna på en enkelskiva hade kunnat generera en fyra.
Rated 4/10
Bakom ganska lökig produktion finns ändå några fina countrylåtar. Bäst är titellåten.
Men jag kan också lista minst 50 countryalbum som skulle komma in i min bok före den här.
