Reviews by daniel_pahlsson

Förra gången vi fick ett album med FA växte det rejält vid en andra lyssning. Denna gång vet jag inte. Det är rätt bra utan att riktigt lyfta. Ladies som är riktigt bra utgör ett undantag. Till det positiva hör att hennes röst definitivt vuxit sedan debuten knappa 25 år tidigare.
Överlag är det dock lite kantigt. Trumspelet gör sällan någon glad. Tydligen inspelade under en 5-årsperiod. Det märks det är ganska spretigt. Inte sällan lite demokänsla, där de två sista spåren kunde stannat inbyrålådan. Det blir en trea även denna gång. En svag sådan.

Kontexten må ha nämnts otaliga gånger men tål att upprepas. På sin 21-årsdag skulle Stevie enligt kontraktet få fullständig konstnärlig frihet. Det han levererat fram till dess är naturligtvis fantastiskt i sig. Motownsoul när den är som allra bäst. Men det som skulle komma nu var något annat. Det börjar redan med 1971 års Where I’m coming from (får man inte gåshud av I never dreamed you’ll leave in summer, bör man omedelbart uppsöka läkare) och når sitt crescendo i Songs in the key of life. Det är nästintill omöjligt att inbördes ranka de sex album han släpper här. Alla är av yppersta klass.
Beträffande Keys kan förstås den ständigt återkommande invändningen, ”hade han sållat bland låtarna till ett enkelalbum, då jävlar” höras till och från. Brukar själv hamna i de tankarna rörande många dubbelalbum. Men så inte här. Varje låt behövs. De funkiga, de jazziga och de soulmässande. Jag älskar groovet i Black man, hur han bygger och bygger i As och bönen om en värld där vi tar hand om varandra i ”Love’s in need of love today” (Egentligen är det otroligt att ett så i grunden platt uttryck kan låta så självklart när Stevie tar ton). Gång på gång, albumet igenom ser Stevie till att ”Knocks me of my feet”.
Betyget då? Ja, det är väl en ickefråga.

En ny bekantskap för mig. En ganska trevlig sådan. En fin blandning av honkey tonk och outlaw.
Vissa låtar som West Texas Waltz hade vi kunnat vara utan. Andra som titelspåret och Boxcars håller fin klass.

Och jag läser ur den andra Moseboken:
Och Heren lät den 11e plågan falla över Faraos folk. Den kallades ” den amerikanska indien. Och Herren sade
”Och den skola vara fruktansvärd och sätta skräck i män, kvinnor, barn, djur och allt levande.”

Hip hop av riktigt hög klass. Ali Shaheed Mohammad levererar bakom skivtallrikarna hur sköna beats som helst med jazzigt anslag, medan Q-Tip och Phife Dwag spottar med självklar övertygelse ur sig rimes efter rimes. Inget flörtande med hitlistor och skvalradiostationer här. Bara ett genuint välgjort hip hop-album.

Hade kanske kunnat klara sig upp på en två (ska vi vara ärliga så är ju den chansen lägre än att Liberalerna blir största parti i höstens val). Men så öppnar Steven Taylor käften och ettan är oundviklig.

Cardigans tidiga album är utan tvekan roligare att lyssna på, än hur det lät på slutet. Månlandarskivan får väl räknas in till de som ännu är någorlunda oförstörda. Även om det finns en del tråkpop här. Inte minst i storhiten Lovefool. Utan den hade knappast albumet varit med i boken, men å andra sidan hade det varit betydligt bättre. För det är ju Cardigans i gränslandet mellan pop, jazz och soul man vill åt. Där släktbandet med Studiogrannarna i Eggstone är som tydligast. Allra bäst i Heartbreaker. Summa summarum. Cardigans var trots allt ett bra popband en gång i tiden. Trean huserar i de högre regionerna.

Tidens tand har inte varit helt ödmjuk mot de norska svamparna. Här finns fina stunder. Tänker då speciellt på Röyksopps night out, men också en del väldigt beskedliga beats där man får titta sig runt för att försäkra sig om att man inte befinner sig i lobbyn på något spa.
I Poor Lena kan den som söker finna sköna discoryttmer, men dessa är väl undangömda bakom en slätstruken ljudmatta. Det räcker som helhet inte till mer än en två den här gången.

Jag kan verkligen uppskatta Stan Getz tillbakalutade ton. En oerhörd timing som är fullt jämförbar med Sonny Rollins.
För det är ju Getz som är den stora behållningen här. Soundet ligger verkligen i gränslandet till easylistning. Ändå dryper det blod om varenda ton som Getz tar. Med ett roligare komp hade betyget utan tvekan blivit högre.

Fats kan sin sak. Bandet levererar på det hela ett fint, om än lite tamt, sväng i gränslandet mellan rythm&blues och tidig rock n roll. Fats betydelse för populärmusiken ska så klart inte underskattas. Men jag hade gärna sett att soundet varit lite råare och skitigare, som det faktiskt brukade låta på samtida alster från genren. Här är det lite tillrättalagt för att nå den breda publiken.

Så ska det jävla låta när det spelas punk. Fullt ös! Inte en låt över 2 minuter och det sparkas uppåt, nedåt och i sidled. De må ha sin kvalitetsbrister, men så ska det ju vara. Hade man talat om för bandet att man gillar det de gör, hade man antagligen ombetts dra åt helvete. Attityd, men också glimten i ögat.
Klart godkänt.

Tyvärr! Det ger mig ingenting. Rakt igen dåligt försök till något som ska likna popmusik. Musikalisk undermåligt. Textmässigt är det inte bättre. Ibland kan man tro att är ett barn (medelmåttiga sådant) som skrivit. Låtar som Phenomenal cat är som Lidbom skulle sagt ”Trams!”. Dessutom uselt trams.

Arvet från Joy division är tydligt. Samtidigt är ju New order definitivt något annat. Jag gillar flörtandet med discodoftande klubbmusiken. Snyggt och rytmiskt. Allra starkast i inledande och avslutande spår. Hade nog velat ha lite mer hits. Något som verkligen sticker ut. En mycket stabil trea blir det i alla fall.

Ett omslag värdigt Svintask. Musikaliskt då? Ja nog är det hårt, skramligt och fullt av energi. Det här att se en tydlig linje till det som skulle komma med From her to eternity ett par år senare. Då med ett mer förfinat sound. Här är Cave mer lovande än den fullfjädrade låtskrivare och artist han skulle komma att bli. Svag trea.

Efter att beklagat sig över den irländska folkmusiken insamband med Pouges för ett par dagar sedan får vi nu åter ett album som tagit inspiration från den gröna ön. Resultatet blir emellertid något helt annat. Rowland har genom hela sin karriär besuttit en enorm förmåga att plocka russinen från varenda kaka i konditoriet. Å det är ju i sig en bedrift. Men att sedan lyckas blanda samman ingredienserna till något än njutbart är ytterst få förunnade (Clash kan väl räknas in här).
Fiolen går hör sitt intåg på bandets andra platta. Hur man går folkmusikfelan att låta så mycket soul är lite av en gåta, men som sagt även en viktig del i Dexys storhet.
använder folkmusik. Ljudmattan som fanns redan på Searching… finns kvar. Ändå känns alltid arrangemangen luftiga. Varje instrument får ta sin plats.
Låtmässigt är det förstås bra, även om inte varje spår når upp i absoluta världsklass. Bortsett från underbara Let’s make this precious är B-sidan starkast (inte minst avslutningen med Until I…och Kom igen Lena). Antagligen det svagaste av Dexys 80-talsalbum, men det beror snarare på mördande konkurrens än bristande kvalitet. Klarar finaste betyget med lätt darr på ribban.

Prodik! Prodik! Spela Prodik!
Vilket skit stäng av!
Det var väl så det lät när Pop i ett reportage lät förskolebarn kommentera de hetaste musikakterna vid mitten av 90-talet.
Till viss del går det att dra paralleller till hur jag själv upplever albumet, så här snart 30 år senare. Till en början blir jag positivt överraskad. Många spår håller förvånansvärt väl. Inte minst Diesel power där Kool Keith gästar. Funky shit med tydliga Chemical brothers-vibbar är inte heller dum.
Å andra sidan det här är ju inte musik gjord för att i lugn och ro lyssna på i hörlurar eller i sterosoffan. Som sådan blir det en lite väl tungmatade timme. Mot slutet känner nästan, ”vilken skit, stäng av”. Inte för att det dåligt, det har bara blivit för mycket av hårda, dystopiska big-beats. Man klarar trean.en låt till och det hade blivit ett snäpp nedåt.

Ännu ett irländskt album. Tyvärr på en söndag i nyktert tillstånd. För det går definitivt att ställa frågan om det här fyller något syfte utanför en rök- och av berusade sjöbusar fylld pub någonstans på den gröna öns landsbygd. Folkmusik i allmänhet och irländsk i synnerhet är överskattad (inte så att den irländska är sämre än annan folkmusik, men upplever att den har ett extra överdrivet positivt rykte).
Hade det här albumet fått vara med om det inte vore för Fairytale och Mcgowans tandrad? Antagligen inte. Tvåan är i det absolut nedersta regionerna.

Du utan tvekan så att personen Sinead är så mycket mer intressant än hennes musik. För i ärlighetens namn är detta ett musikaliskt ganska ett tråkigt album. Nothing compares är förstås bra, men det beror mer på Prince än Sinead (liveversionen som Artisten släppt knockar ju den på detta album).
Men sen är det ju allt det andra man gillar. Uppkäftigheten, feminismen, Thatcherkritiken osv. Sinead var en förebild som fick lida oerhört för att hon stod upp för det som grund och botten borde vara allmänmänskliga värderingar. För detta förtjänar hon åtminstone en extra stjärna.

Det här albumet i sin helhet illustrerar den klassiska schismen då Bob går från akustiskt till elektriskt. Inte alls tokigt skildrat i ”The complete unknown”, med Edward Norton som mysfarbrorn Pete Seeger. Får man tro filmen och de vanligast förekommande berättelserna, var det verkligen en skam inom folkmusikvärlden när Bobban pluggade in. Sen borde vi kanske vara mer källkritiska. Anar ett visst beroende här.
Hursomhelst, det var naturligtvis helt rätt att trycka in sladden i gitarren. Det blir inte minst uppenbart då låtarna fram till överskattade Tamburine man är elektriska och ger en då mycket mer komplex och intressant ljudbild. Tänk om It’s all over now, baby blue också hade arrangerats om. Hade antagligen varit albumets bästa spår. För bra låtar finns det gott om. Så det räcker till en stabil fyra.

Inledande Willow är fin med skön r&b-känsla. Överhuvudtaget är det ett trivsamt album med välskrivna sånger. Emellertid Blir lite enahanda. Låtarna kommer sällan igång ordentligt, vilket drar ner helhetsintrycket. Känns som ett ganska vanligt fenomen för covid-album. Att inte kunna träffas och jamma tillsammans bör ta ut sin rätt. Med sagt får Swift utan några som helst problem godkänt.