Reviews by daniel_pahlsson

Väldigt ordinär 60-tals pop. Calafornia dreamimg sticker förstås ut. En klasslåt. Gillar även somebody groovy. Men därutöver? Absolut inget värt att varken ställa inskivsamlingen eller att lägga på minnet.

Enminuterslåtar ska förstås vara punk. Vad är det annars för mening med dem? Nu blir det bara en sörja av allt. Här är det inte bara produktionen som är lofi. Hela materialet med något enstaka undantag, som Motor away är, low på alla möjliga plan.
Att som i Ex-supermodell lägga in snarkljud kan nog vara den sämsta idén i pop/rockhistorien.

I grunden bra hip hop. Ett skönt sound. Har inte tagit mig tid till att lyssna ordentligt på alla texter. Men gangstarap är ju vad gangstarap är. Det dynga på pågatågen å Plutten som fick gå om en klass. Tunga grejer.
I längden kan det dock nästan kännas lite poserande, även om IC skildrar i grunden sin verklighet. Kvinnosynen ska vi inte tala om. Mörker.
Nåväl, mer bra än dåligt. Klarar trean.

Det börjar bra med This is music, men blir snabbt ganska långtråkigt. I sina bästa stunder låter de som ett Stone roses-light. I de sämre som vilket dussin-indieband som helst.

De hävdar väl att de är funkiga. Men varför svängt det inte då? Rytmsektionen är rejält undermålig (fruktansvärt tråkigt trummspel). Sånginsatserna är meningslösa. Samtidigt, vi har hört betydligt sämre alster inom eller i närliggande genres. Hjälper det då? Så klart inte. När de dessutom håller på i en hel evighet utan någon som helst variation zoomar jag ut och drömmer hoppfullt om morgondagens album.

Bättre än the Who-album vi haft med tidigare. Därmed nye sagt att det är bra. Bandet slamrar på utan någon större finness. Keith Moon är som vanligt den stora behållningen.
Allt för ofta känns det emellertid rätt mycket som ett soundcheck. Det kommer liksom inte igång.
Svag tvåa.

George Costanza får i ett avsnitt för sig att han ska ”read a book, from the begining to the end in that order”. Oklart om planen genomförs (Antagligen inte). Men precis så är det med What’s going on. Den ska lyssnas på från början till slut i den ordningen. Trots ett tillbaka litat sound är det ett grymt groove Gaye får till. Så jävla snyggt. Trots att texterna kan upplevas banala (som t ex Save the children) framför Gaye dem med en angelägenhet lika självklar som i dess budskap.
Världsklass från början till slut.

Det har varit en del slumpade album med för många låtar som i grunden oavsett arrangemang inte håller klassen. Så är det inte här. Girl from the north country, masters of war, a hard rain…, don’t think twice med flera är alla utmärkta låtar. Med ett kompband hade de blivit riktigt bra. Men Dylan är fortfarande kvar i fokkmusikträsket vilket gör produktionen lite trist. Men det vägs som sagt upp av flera riktigt bra sånger. Tycker dessutom att Dylan sjunger betydligt bättre än sitt rykte.

Malena har en fin röst. Tyvärr håller inte arrangemangen samma klass. Känns mer som replokalsupptagningar än ett riktigt album. Dessutom väldigt klent med enbart bas, gitarr å sång.
Vad som är syftet med Charles Colemans garv i One more dance, går över mitt förstånd.
Svag tvåa.

Har aldrig hört det här förut. Det hade inte gjort något om det förblivit så. Det är kanske inte genomuselt. Bara totalt ointressant. Släppt 2018. Vad har albumet tillfört musikhistorien som berättigar en plats i boken? Absolut ingenting.

Jag har för mig att jag lyssnade en del på albumet då det kom och gillade vad jag hörde. Nu var det länge sen jag spelade FL, men visst inledande Race for the prize har sin charm i den omaka kombon av sköna stråkar och distade trummor. Samtidigt, det blir inte så mycket roligare än så. Det funkar i små doser, enstaka låtar. Men över ett helt album på upp emot en timme håller ett inte längre.
Dessutom sjunger Coyne med den amerikanska dialekten vilken är störigare än gnällbältets. 1999 hade de säkert fått en fyra av mig. 2026 blir det en tvåa.

Går in med låga förväntningar. Trots allt världens mest överskattade band vi talar om. Inte så dåligt som jag befarat. Det finns partier som till och med är rätt bra. Vissa jazzvibbar t ex. Samtidigt blir det emellanåt rejält svulstigt. Man kan också undra vem som misshandlar en kvinna med jämna mellanrum? T ex i The great gig in the sky?
Sammantaget en tvåa som snarare lutar uppåt än nedåt.

Till en början trevligare än vad jag trott. Inledande Wake up and…gillar jag. Skön discokänsla. En del hyfsad punk också. Men tramslåtar som Billericay Dickie kunde vi ha varit utan. Tyvärr blir det mer och mer på minuskontot ju längre in i albumet vi når.

United och Tottenham undvek förra säsongen nedflyttning, inte tack vare egna prestationer, utan tack vare att det fanns andra lag som var så fruktansvärt dåliga. GD undviker ettan, inte tack vare egna prestationer…

När de är bra är de riktigt bra. Som (givetvis) i Mrs Jackson, I’ll call B 4 I cum och B.O.B. med flera.
Men frågan är om vi haft något album som lider mer av oförmågan att begränsa sig. För det här är på tok för långt. Framförallt alla dessa jävla sketcher. Hur kunde man tro att detta var en bra idé? Totalt blir det en trea.

Ännu mer världsmusik. Egentligen är det väl rätt mycket av ett bluesalbum i västafrikanska tappning. Här finns en del fint malande blues som i Ai du och Amandrai. Eller sköna basslingor som i Soukora. Tyvärr blir det rätt enformigt i längden.

Så bara för att Harrison och McCartney gillade att knarka måste jag lyssna på det här.
Nåja, det finns någonting här av värde. Inte minst som inspiration till spiritual jazz från Alice Coltrane till dagens favoriter i Work money death. Problemet är väl att det bara blir ande och ingen jazz på Call of the valley.

Det är väl någon slags glamrock, teaterroll, skräckrock eller nått annat. Oavsett vad det är så är det en rätt dålig sådan. Grundmaterialet i låtarna är inte mycket att hänga i julgranen hur de än hade arrangerats. När Cooper (sångaren inte gruppen) ska låta tuff blir det bara patetiskt.

En kalla krigets dystopi. Snyggt och stilbildande. Utan tvekan en oerhört viktig inspirationskälla för många band.
Samtidigt blir det snabbt långtråkigt. KW är nog i större grad viktiga än bra. Musikaliskt en tvåa, men satt i sin kontext når de trean.

Småtrevlig pop från Lloyd. Gillar speciellt Charlotte street och den slicka soulen i Forest fire.