Reviews by frma03

A jolly Christmas from Frank Sinatra, Blue Christmas med Elvis och The Phil Spector Christmas album (som mitt exemplar utgiven 1987 heter) är de enda julskivor jag behöver.

Darlene Loves Christmas (Baby please come home) är klarast lysande julstjärnan i den här samlingen, men också hennes båda andra nummer (White Christmas,Winter wonderland), The Crystals Santa Claus is coming to town och The Ronettes Frosty the snowman är värda sina fyra skumtomtar.

Detta även om Phil Spector var en hemsk typ i övrigt.

Habilt rockband som blir bäst när det drar åt soulballad som i Don’t let me down och The way I choose. Men oerhört svag sånginsats.

Börjar bra med fyra starka på raken, från inledande titelspåret till Miss you much.
Jag gillar det mörkare anslaget i den här 80-talsr’n’b:n.

Känslan är dock att det blir en aning svagare andra halvan och jag blir lite trött i öronen på pisksnärtsproduktionen.

Det påminner också en del om det som brorsan gjorde några år senare på Dangerous. Men Janet har en vassare egg här.

Bättre än tvåan, men lite sämre än Physical Graffiti. Bäst i låtar med tydliga raka rockriff, som de två inledande, samt orgelbaserade Your time is gonna come. Tre långa sega blueslåtar för mycket.

Trevlig musik. Jag tänker mig en aftonsoaré i någon av Havannas finare hotell och casinon några år innan revolutionen - även om jag ser att själva skivan är inspelad efter den samma.

Gott mangel. När melodier kan anas i larmet blir det rätt bra, som i inledande Only shallow, When you sleep och What you want. Men det sker för sällan.

Mer rakt fram-rock än Doolittle, men fortfarande unikt och säreget. Mjukare och mer melodier. Lyfter låtar som Ana, My Velouria, The Happening, Havalina med flera.

I och för sig en del rätt snygga arrangemang, som i Try me on for size, Are you lovin me more och I had too much to dream last night.

Men låtarna griper inte riktigt tag. Lite tunn ljudbild, det hänger kanske ihop med inspelningstekniken 1967.

Några funky låtar svänger ändå en aning. Men jag har svårt för när musiker försöker vara lite crazy. Och funk metal-inslagen är gräsliga. Svag tvåa.

Finns några bra soullåtar här, som Sparrow och When did you stop loving me... Men annars, inte dåligt, men nog kan han bättre än denna sängkammarfars.

A whole lotta love är en rockrökare. I övrigt mest rätt ointressant bluesrock. Heartbreaker är också okej, men det blir lite för mycket skalövningar.

Fem killar går in i ett hus och trycker på rec. En timme senare har de spelat in elva framtida klassiker. Bara så där. Inga omtagningar.

Riktigt så gick det väl inte till. Men få skivor kan som Music from Big Pink ge den känslan av att musiken bara uppstår, lika enkelt och naturligt som genialt, som sprungen ur en uråldrig källa.

Jag är svag för det välproducerade, lite murriga, 70-talet. Väldigt välljudande rakt igenom.

Bäst i midtempo-låtarna med McVie och Nicks, till exempel inledande Over and over, Angel, Sara, Storms och Sisters of the moon.

Buckingham hade kunnat låta bli att sjunga över huvud taget faktiskt. Det blir en klass sämre när han står vid mikrofonen.

Det är en lång skiva och håller många olika nivåer, vilket gör det svårt med betyget. Jag väljer en snäll fyra.

När Bruce sjunger ”… somebody’s gonna get hurt tonight” i sista versen på The Factory slår Max Weinberg två dova slag på cymbalen, som understryker ödesmättnaden i textraden. Hela låten i övrigt ligger han konsekvent på hi-hat, bastrumma och virvel utan ett enda fill. Nästan håglöst monotont, som fabriksarbetarna när de går ut genom grindarna. De där två markerade cymbalslagen på precis rätta stället - de ger gåshud varje gång.

Ren perfektion. Inget sker av en slump på den här skivan.

Jämför med det lösare så-mycket-som-möjligt-på-samma-gång-soundet på Born to run.

Racing in the streets, Badlands och The promised land är också några av bossens bästa låtar någonsin.

Den melodiska delarna är rätt trevliga i Tribilin cantore och Choferito Pleno.
Men i övrigt bara ett ändlöst trummande utan mening.
Svag tvåa.

Joy Divisions avlägsna hårdrockskusin?

Men pendlar mellan nästan olyssningsbart (War dance, Tomorrows world) och helt okej (Bloodsports, Complications).

Sånginsatsen är överlag dålig. Och de hårddistade gitarriffen rätt trista.

Jag gillar hur Kate Bush håller igen.
Melodier får ofta inte helt blomma ut, det gör dem mer intressanta och mindre förutsägbara. Det samma gäller kompet, det fläskar aldrig på, vilket annars hade kunnat vara naturligt med tanke på den tidens ljudideal.

Inledningen med Running up that hill och Hounds of Love är förstklassig. B-sidan svagare än A.

Påminnelse till mig själv: Håll mig borta från allt som har med Sting och The Police att göra.

Oklanderligt utfört, men också rätt ospännande.

Så sönderspelad som Imagine är, är det lätt glömma att det faktiskt är en bra låt. Så även Jealous guy.

På plussidan tycker jag även I dont want to be soldier mama, How can you sleep? och Oh Yoko! hamnar.

Medan en del annat här är mer att betrakta som dussinlåtar i Lennon-katalogen.