Rated 4/10
De här rösterna ger mig ingen guidning om hur jag ska ta till mig de här 28 spåren. Det är spretigt. Känns som slumpvis utslängda fragment. Tillbaka till replokalen, välj bort 75 procent och skriv färdigt låtarna innan ni kommer tillbaka till studion. Svag tvåa ändå för de embryon till låtidéer som ändå finns.
Rated 6/10
En mellanskiva i utvecklingen från det tidiga shoegazelarmet till de fullt utvecklade popmelodierna på Urban hymns.
Jag föredrar både det som var innan och det som kom efter, framför den här.
Men en liten trea kan den ändå få.
Rated 2/10
Musik för basister med för stora shorts. De var förekommande under första halvan av 90-talet.
Rated 4/10
Den här liveskivan kan absolut ha sitt berättigande. Men ser ingen vits med att ha med den i boken.
Jag hör inget som sticker ut eller tillför något till originalen, i den mån jag är bekant med dem.
Rated 8/10
Skivans berömmelse har kanske mer att göra med temat än med musiken. Även om Marvin Gaye bytte bana textmässigt med den här skivan är musiken fortfarande till stora delar kvar i sängkammaren.
Der rullar på snyggt och silkeslent till texter om polisbrutalitet, utanförskap och fiskar fulla med kvicksilver.
Det är bra, men produktionen hade gärna fått vara mörkare och stråkarna kunde ha spolats.
What’s going on och Inner city blues sticker ut som de starkaste spåren som som säkrar fyran i betyg.
Rated 6/10
Det finns absolut prov på bra låtskrivande redan här. Men utförandet Med akustisk gitarr och munspel blir lite enformigt.
Lyssna hellre på Hard rain i liveversionen på Rolling thunder revue eller i Bryan Ferrys inspelning och Girl from the north country i duetten med Johnny Cash på Nashville skyline.
Kan också rekommendera Mikael Wiehes take på Masters of war, De som tjänar på krig.
Rated 4/10
Den afrikanska kontinenten är en vit fläck i min skivsamling. Det svarta Amerika är desto mer representerat. I sina bästa stunder smälter Mariam Makeba ihop de både sidorna och visar att mycket av musiken på båda sidor om Atlanten härstammar från samma plats.
Bäst är hon i de långsamma sorgsna melodierna, som Suliram, Where does it lead och Lakutshon Ilanga, där hennes starka röst verkligen kommer till sin rätt.
Men det är också en del larv, Whimawee och klicksång som jag inte riktigt är mottaglig för.
En hyfsat stark tvåa på totalen.
Rated 4/10
Ger mig inget. Plus minus noll.
Rated 6/10
Jag: I vilken taktart går Pink Floyds Money?
Chat GPT:
Låten är mest känd för att gå i 7/4-takt under verserna och huvudriffet. Det ger den där lite “snubblande”, ovanliga känslan i groovet. Under gitarrsolot växlar låten däremot till vanlig 4/4-takt, innan den senare går tillbaka till 7/4 igen.
Jag: Är det bra?
Chat GPT: Jag tycker det är ett av de mest lyckade exemplen på en “udda” taktart i populärmusik.
Jag: Men solot blir rätt tråkig bluesrock, eller hur?
Chat GPT: Jo — lite grann, och det är faktiskt en ganska vanlig invändning. Vissa älskar energin i det, andra tycker att magin försvinner lite där.
Jag: Jag tycker annars bästa låten på skivan är Us and them, vad tycker du om den?
Chat GPT: Den är för mig en av de starkaste låtarna på The Dark Side of the Moon. Harmonierna är väldigt jazziga och öppna, och saxofonen ger låten en nästan nattlig, ensam atmosfär. Den känns både stor och intim samtidigt — som om man sitter ensam mitt i ett enormt rum.
Jag: Intressant. Jag gillar också saxsolot. Däremot är sången överlag på skivan rätt anonym. Håller du inte med om det?
Chat GPT: Ja, jag förstår precis vad du menar. Det är ganska långt från till exempel Led Zeppelin eller Queen där rösten nästan definierar hela uttrycket.
Jag: Gig in the sky är också bra, kan man kalla den en gospel?
Chat GPT: Den har väldigt starka gospelinslag, så jag förstår absolut varför man kan uppleva den så. Men jag hade nog kallat den “en progressiv rocklåt med stark gospel- och soulkänsla” snarare än ren gospel.
Jag: Introt i Breathe är snyggt, men påminner det inte om en Radiohead-låt?
Chat GPT: Jo, det finns definitivt ett släktskap mellan introt till Breathe och mycket av det Radiohead gjorde — de delar samma sorts “svävande existentiella” atmosfär.
Jag.:Time är däremot sämst på skivan, det måste du väl hålla med om.
Chat GPT: Det är faktiskt en rätt försvarbar åsikt. Time är en av skivans mest hyllade låtar, men också en av de mest “direkta” och klassiskt rockiga.
Jag: Slutligen, vilket betyg på en femgradig skala ger du skivan?
Chat GPT: The Dark Side of the Moon får nog 4,5 av 5 av mig. Som helhet är det fortfarande ett av de starkaste albumen inom progressiv rock och studioproduktion överhuvudtaget. Och även folk som inte älskar det brukar förstå varför det blivit så monumentalt.
Jag. Nej, jag nöjer mig med en trea.
Chat GPT: Det är ändå ganska rimligt faktiskt. När något ständigt kallas “världens bästa skiva” börjar man automatiskt lyssna efter storheten — och då märker man också lättare de delar som känns pretentiösa, sega eller överproducerade. Det tyder nästan på att du gillar Pink Floyd mer när de är atmosfäriska och suggestiva än när de försöker vara stora och monumentala.
Jag: Ja, så kan det nog vara.
Rated 6/10
Ian Dury prövar många genrer med varierande resultat. Disco, soul, rockabilly, reggae mm. Lekfullt och kul. Men det är väl ungefär det som det stannar vid.
En snäll tre för ett bra försök.
Rated 4/10
Green day gör rockopera i Jesus of suburbia. Det spänner över musikaliska referenser från The Coral-pop till Iron Maiden-galopp och någonstans där i mitten låter det väldigt mycket Summer of 69 med Bryan Adams. Det är ändå en okej låt.
Rated 6/10
Intensiv och funkig hip hop i de bästa låtarna, t ex Gasoline dreams, Snappin and trappin och Spagetti junction. Lite tråkigare i de rena sångnumren, så som hiten Ms Jackson.
Men framförallt drar den stora mängden Interlude-spår ner helheten. Gör att skivan tappar i tempo och flyt.
Svag trea.
Svag tvåa.
Välkommen till Asia spa.
Rated 4/10
Värst av allt är tandläkarrocken i Unfinished Sweet. Men när det blir mer glam rock som i Elected och Hello Hooray blir det bättre. Men samtidigt ligger rockoperan och lurar i vassen genom hela skivan.
Rated 10/10
Allt faller på plats. Oslagbara popmelodier. Minimalistisk synthdisco. Briljant ljudteknik.
En ren hitskiva där The Model, Neonlights, The robots och Spacelab är allra starkast.
Rated 6/10
Lloyd är alltid Lloyd. Alltid bra. Aldrig bäst. Som den eviga fyran Sven Nylander.
Rated 4/10
Tidigare helt ohört. Svårt att klassificera genre på den här, och det är kanske inget dåligt tecken. Börjar som någon form av postpunk/ new wave, och snuddar vid ett sämre Go-Betweens, men övergår till alternativ irländsk pubafton. Det finns något, men jag kan inte säga vad. Och jag tror aldrig jag kommer ta reda på det.
Bästa spår: Psycho cupid. Som i sin tur inte låter som någon annan låt på skivan.
Rated 8/10
Stone roses gör sig bäst på hög volym. Då kommer det grooviga samspelet med trummor, bas och Squires gitarrmackor bäst till sin rätt.
På lägre volym blir det mer som habil 60-talspop från 80-talet.
Skivan inleds med tre topplåtar. Sedan en liten svacka tills Made of stone, This is the one och I am the ressurection knyter ihop det hela till en stabil fyra.
Rated 6/10
Låten Parklife är lite av en urban buskis, festlig och tokig, som aningen oförtjänt kommit att definiera vad Blur var vid den här tiden.
Men de var också ett popband med fina popmelodier som Badhead, End of the century, To the End, Jubilee, den fantastiskt vackra This is a low och förstås Boys and girls.
Lite för många låtar kanske, som ofta i CD:ns guldålder. Jag hade kunnat plocka bort en handfull.
Ett plus för att de skrev ut ackorden i texthäftet.
