Rated 6/10
Innehåller förvisso fullpoängaren Last night I dreamt that somebody loved me och Stop me if you think that you heard this one before. Men också lökiga baktaktspianolåtar som Girlfriend in a coma och inledande A rush…
Rated 8/10
Gillar verkligen det långsamma och släpiga i The Streets musik. Mer nu än när det släpptes - jag borde ha lyssnat mer på det här.
Det Mike Skinner gör är knappt ens rap, det är mer som att han pratar fram sina vardagsnära texter till en nedtonad dov bakgrund av musik.
The Streets må kategoriseras som hip hop i min streamingtjänst, men det ovan nämnda och det superbrittiska i tilltalet gör att likheterna är större med Blur och Pulp än Kanye West och Jay-Z.
Dry your eyes, Could well be in, Blinded by the light, Fit but you know it och Empty cans är särskilt bra.
Rated 4/10
Småtrevlig underhållningsmusik, utan att ge några djupare känslor. Inget att lyssna på i stora mängder, men en eller två gånger är helt okej.
Rated 6/10
Något så ovanligt som en hip hop-skiva med bara nio spår. Ingen dötid, inget trams.
Stringent och fokuserat. Lägstanivån är hög. En stark trea. Det hade inte varit fel med en eller två riktiga bangers som fått det att sticka iväg ett snäpp till.
Rated 4/10
Efter de tre megahittarna som inleder skivan och vilka jag inte har något emot, går autopiloten på. Det fortsätter att levereras låtar i samma stil, men lite mindre minnesvärt.
Rated 6/10
Jag har alltid trott att det här var en ren liveskiva, kanske på grund av omslaget, men förstår nu att det är originalskivan för flera av Youngs mest kända låtar, som Powderfinger, My my och Pocahontas.
Den finns i skivsamlingen, men uppenbart inte en Young-skiva jag lyssnat så aktivt på.
Den akustiska A-sidan innehåller habila Young-låtar. Men inte alls i nivå med After the goldrush och Harvest.
B-sidan är habil Young-rock. Men inte i nivå med Everybody knows.
Rated 4/10
Det här var nog den minst dåliga av av de tre Yes-skivorna i boken. Ingen låt är bra. Men det finns bra delar i låtar som Roundabout, Long distance roundabout och Heart of the sunrise.
Rated 2/10
Nej, jag orkar inte ens lyssna. Men jag vet att det är dåligt.
Rated 6/10
En del är rätt bra. Allt är inte bra.
Rated 8/10
Man kan plocka upp vilken Nina Simone-skiva som helst och den är bra. Det här är inget undantag.
Hon smälter ihop jazz, blues, soul, gospel på ett självklart sätt. Få kan leverera med den uppriktiga och kompromisslösa känslan som Simone.
Det man kan ha emot att just det här albumet väljs ut till boken är att det inte är inspelat som ett album, utan är en samling låtar från olika inspelningar och som till stor del redan hade släppts i olika versioner.
Rated 6/10
Personal Jesus är verkligen en superlåt av hög klass. Resten av hitsinglarna här, Enjoy the silence, World in my eyes, Policy of truth, är också bra.
Men sedan blir det lite tunnare. Jag ser inte vitsen med låtar som Sweetest perfection, Halo och Clean. De står mest och stampar utan att komma loss.
Tror jag gillar Music for the masses bättre.
Men tillräckligt med bra spår för en trea är det.
Rated 6/10
Jag trodde jag tyckte bättre om den här.
Hitsinglarna är bra, Man on the moon, Drive, Everybody hurts. Men sedan blir det lite långtråkigt.
Rated 10/10
Lazarus är uppe där bland Young americans, Let’s dance och Heroes som en av Bowies bästa låtar.
Albumet som helhet är minst topp 5 av Bowies album. Det bästa sedan 1970-talet.
Starkt att samla ihop sig på det här sättet i livets slutskede och att våga göra det med något till stora delar nytt sound som han inte testat tidigare.
Jag gillade det här när den släpptes.men jag tycker ändå mer om det i dag. Det växer fortfarande.
Rated 4/10
Här finns några guldkorn som Headache, Abstract plain och Sir Rockaby. Alla med väldigt snygga melodier.
Men här finns också mycket som bara pågår. Väldigt lång skiva. I alla fall räknat i antal låtar.
Rated 6/10
En fin samling melodiska sånger. Det halvakustiska soundet ger en lätthet jämfört med mycket annan amerikansk indierock från den här tiden. Lemonheads sticker inte ut mest, men vinner i längden.
Rated 6/10
Mestadels tungt sväng. Rätt varierande låtkvalitet. Bra inledning. Slutet på skivan känns lite ofokuserad. Eller är det jag som tappar fokus.
Rated 2/10
Rush har lagt alldeles för mycket tid på att öva skalor, trumfills och taktbyten och för lite på att skriva låtar. Kanske borde de också lagt lite tid på att hitta en riktig sångare - så de sluppit ta in Musse Pigg.
Rated 4/10
Min grundinställning är att bossan måste förbjudas. Men jag är beredd att göra ett undantag för Astrud Gilberto (och Lill Lindfors).
När det blir lite mer easy listening pop än bossanova funkar det. Så som i The face I love, I had the craziest dream och Dia das Rosas.
Rated 2/10
Musiken är precis som omslaget lite flummig och oskarp. Sämst blir det i Song with no words och de två påföljande kortspåren som avslutar skivan. Efter det finns det inget som kan hålla tillbaka ettan.
Rated 6/10
Cohen levererar precis som Bowie sin svanesång från dödsbädden och släpper den i samband med sista andetaget. Det ger förstås en extra dimension till textrader som ”I’m leaving the table, I’m out of the game”.
Han har aldrig varit något stor sångare sett till register, men här blir det knappt någon sång alls, utan snarare reciterade poemer till musik.
Till skillnad från Bowie slutar Cohen inte på helt på topp. Ett bra och värdigt slut, men inte högsta Cohen-nivå.
