Reviews by loe

Eh tyckte första låten var väldigt bra men sen bara normal gubb rock

Tycker denna är rätt mycket värre an alla smiths förespår morrissey solo karriär. Fortfarande charmig och har alrdrig riktigt lyssna smiths för mig utan för tjejer jag gillat så eftersom jag inte har den motiveringen nu gör detta till inget speciellt

En av pelarna för musiknördar. Aldrig velat se mig som en men är omöjligt att säga att detta är något annat än fantastiskt

Rolig rock å blues, skaffade boken on the road av kourac nydligen och finns få soundtrack’s bättre för den en denna

Only a great record if you preferred the b side of Low

Rätt mycket 80-talsskit, mercy street och excellent birds räddar den lite för mig dock

Har hört sen innan men vet inte. tycker alltid police har saknat något förutom vissa hits och på denna skiva är det den solklara låten ”Walking On The Moon”. Hursom är det lätt härligt å höra, avslappnande och måste ge dem att de är rätt speciella, ett eget ljud, Den vita reggaen

Jag gillade verkligen detta, att höra historian bakom det gjorde det ännu bättre. Rätt kort(25 min) men jag är oftast inte så stort fan av sådan här musik så tror det hjälpte mig förstå verket.

Hört mycket om detta album och har sedan jag åkte till Berlin varit väldigt intresserad i techno men för mig är detta inte så intressant och särskilt mot slutet när låtarna blir lite sämre gör det mig mindre ampad på att lyssna om. Säg inte att jag försök mitt allt heller rökte på massa innan jag lyssna

Tyvärr har jag lite att säga om detta album. Jag relaterar inte till något här och det känns inte heller förklarande i sin natur. Det var bra musikaliskt tycker jag nog starkt inspirerat av Kanye Wests ”Yeezus” dock jag gillar inte låttexterna, lite för mycket ”nigga” på många låtar men man hör talang ändå

När jag tog upp denna sida igår var jag trött. Jag hade lastat av möbler och åkt bil i sex timmar. Jag var också väldigt nikotinberusad och ville nu lägga mig men denna dagliga grej innebar att jag behövde lyssna ett 40 minuter livealbum av progs tolkning av klassisk musik, fan va hemskt.

Men detta album hade en fantastisk egenskap, jag satte mig i sängen blundades med lurarna. Det var lätt för mig att bli lätt sovandes men musiken hörde jag fortfarande. Den som drömmar visade mig bilder i huvudet. Det fortsatte till dens slut när den sista låten ”Nutrocker” en energifylld jullåt väckte mig.
Var detta album gjort för detta? Det verkade som det men nej folk bevittnade detta och på detts album hör man att de bemöter dessa grabbar som att de var punkrockare. På vissa sätt kan jag höra det men att detta album fick mig att dra mig genom denna nästan psykideliska hypnos gör introt på detta albumet komiskt för mig, folket som skriker för ”Pictures at an exhibition”

En av Doors många hyllade verk ”Morrison Hotel” är förtjänat, med driv och riktigt rockande.

När man betygsätter en Doors skiva utgår man från att den är fem stjärnor och då förklara sig själv om man inte tycker det. Jag tycker inte denna är perfekt, den är utan fel baserat på låtarna men bandet ger sig ut lika mycket i musiken till exempel hör man varken Morrissons fulla röst eller några imponerande solon som man hör i debuten (och de två efter med). Kan inte klanta för mycket dock, detta är ett bra album, älskar att lyssna på det, låtarna är coola och man kan inte motstå att ska huvudet.

För första gången idag bestämmde jag mig att fixa telegram och planerar att skaffa mig lite majja senare I vecka. Det är efter att jag fick det mest populära reaggealbumet - Exodus av Bob Marley och the Wailers.

Populariteten är välförtjäntad, jag kan lyssna om och om på detta album utan att bli trött, det är helt enkelt för lungt för att bli men det är fortfarande intressant vilket är en svår balans att hålla.

Jag har aldrig vart det största fanet av reagge men det stämmer nog mest ifrån att jag inte hört mycket. Att detta är albumet som ledde till reagge explosionen förvånar mig inte för jag lyckades lyssna på den fem gånger bara idag och jag vill fortsätta imorgon och sen när jag skaffar min majja vill jag fortsätta så tills den tar slut. Vilket liv

Jag vaknade upp denna morgon och satte på dagens album som nu har blivit en vana jag blev mött Beastie Boys "Licensed To Ill" vilket tog mig ur sängen hastigt. Och det var främst för energin detta album avger, mitt morgon-jag och jag nu fortfarande vill hata det men det går bara inte.

Detta album verkar inte ha något som förespråkar för den, jobbiga röst, sexistiskt, fratkultur och i många delar, amatöriskt. Mycket av detta är nog bara massor av lager ironi, men här var de inte långt över tjugo så det kan vara omogenhet.

Dock jag gillar fortfarande detta album, och det är för hur man hör hur mycket dessa grabbar älskar musik, jag hör referenser och samples från musik jag älskar och man känner hur roligt de verkar ha det. Också man måste ge dem att det är otroligt många hits på detta album, mest för festande, och det har jag använt de till. Ett roligt album helt enkelt.

Den tjugofemte december är det i dag, Juldagen och smart nog är det programmerat att få detta album just idag "A Christmas Gift For You" i hopp satt av Phil Spector, producenten av Let It Be och mördare, enkelt sagt har han en av de konstigaste CVn någonsin.

Släppt 1963 samma dag som lönnmordet av John F. Kennedy som ledde till dålig försäljning. Om det inte vore för det är jag säker på att detta skulle vara en av de mest storslagna albumen någonsin och hur än dålig Phil Spector som person må ha varit är det omöjligt att neka hans talang här. Alla dessa låtar låter helt enkelt som singlar och alla med tid har i princip blivit det.

Ett problem dock, jag gillar inte jullåtar. Att skriva om än hur bra julen är, skulle jag aldrig kunna se som bra lyrik. Men jag ger mig lite och måste säga att det låter bra, jag vill inte skippa något och detta album uppfyller sin viktigaste funktion att ha i bakgrunden under julafton eller juldagen då. Jag bara önskar att detta album var något så intressant som det som var den omgivet, en lönnmördare och en mördare.

Den senaste gången allmänna folket var exalterade över rock var nog 2003, med denna skiva i bilen. En cool look och hits. Inget mer behövdes för rocken var fortfarande i full fart efter "Is This It" och fansen var nu redo för det mer bluesiga bandet The White Stripes.
I bandet var Jack och Meg White, som redan var uppkommande stjärnor efter deras första succé "Fell In Love With a Girl", den skulle i stort sett garantera deras nästa skiva storhet, och den skivan blev "Elephant". Att de kunde göra den till deras bästa var helt oväntat med tanke på föregångarna Smashing Pumpkins, Oasis m.m..

Men det gjorde de. Denna skiva är energi i ren form, återupplevande av Led Zepplin om man ska likna det till något men fortfarande ny-låtande, tillräckligt för att de unga att skaka huvudet i alla fall. Inte en tveksam låt på skivan vilket skapar ett driv i skivan som är helt oemotståndligt.

Den största frågan detta album skapar är varför detta i princip blev den sista i den nya(och t.o.m. senaste) rock rörelsen, detta album är så djupt engagerande och jag skulle inte säga det är tillräckligt komplext för intimidera blivande stjärnor. Jag tror svaret kan ligga i att detta är ett festalbum, något de unga sätter på i epan och dricker Tsprit till.
Varför ska vi bry oss om att skapa något nytt när detta är så tidlöst i sin funktion. Med detta album hade vi helt enkelt tagit oss till gränden av denna form av rock, som är synd men vi hittade i alla fall guld där.

"There's No Place Like America Today" av Curtis Mayfield
vilken alldeles utmärkt framsida! Vad titeln betyder för svarta och vad den betyder för vita i Amerika är annorlunda men på något sätt får han fortfarande med de två olika innebörderna.

Det är ledsamhet, gladhet och hopp i detta album. Att det som ligger framför i amerikansk politik inte är något bättre är synd men förespråkar ju tidlösheten av albumet. Ibland kan det vara lite för preachy i min smak men jag kan se det som att det är det enda övergivna amerikaner har till stöd.

Hur som helst jag har aldrig varit ett fan av soul. Det höga rösterna och oftast knapp med instrumentation brukar göra det hela både tråkigt och skadande på öronen för mig. Dock denna är lugn och Mayfield använder sin rösts potential sparsamt, instrumentationen tar större plats och det verk med även några intressanta psykedeliska inspirationer som har gjort denna till en av de få soul albumen jag inte blev uttråkad av

Ålrajt första albumet!
Jag skulle säga jag hade rätt så tur. Jag hade hört talas om "Tea for the Tillerman" av Cat Stevens innan och har sedan tidigare velat höra det.

Det är ett trevligt album och det får man veta redan av framsidan, bara någon go gubbe som vickar på fötterna och dricker te medan den vilda världen är i fullt spel runt han. Här är Stevens 22 år gammal men ändå verkar han personifierar sig med denna gubbe. Albumet är både ytterst nostalgiskt och flera gånger går han konstigt nog in på sin förgänglighet. Dock slutar inte de glada tonerna spelas i en enda låt, precis som gubben med sitt leende.

Men... Jag måste erkänna att jag var besviken när jag hörde plattan. För sedan innan hade jag hört en enda låt, det var slutspåret som också delar namn med albumet "Tea for the Tillerman". Det är en kort låt men med en av de mäktigaste uppbyggelserna jag har hört vilket också gör den till den bästa låten på skivan.
De andra låtarna saknar bara detta helt och hållet, vilket är märkligt för skivan är ju döpt efter låten. Hur som helst är ju de andra låtarna 'trevliga' men de blir för uppslukade i all denna nostalgi och blir därmed entoniga. Jag tycker inte det måste inte vara det ena eller det andra och den tidigare Preservation Society av the Kinks är en exemplifiering av det och det kommer vara det album jag kommer fortsätta sätta på när jag är sugen på britternas väldiga nostalgi.