Reviews by daniel_pahlsson

Det här var inget vidare. Elizabeth Fraser må komma att göra dina sånginsatser med Massive Attack, men här låter det för jävligt.

Inledande Rio är riktigt bra. Sen blir det ojämnare. Läste någonstans sagt att de ville låta som en blandning av Sex Pisotols och Chic. Vet varken om de lyckas eller om det vore bra. Att blanda två goda ting ger nödvändigtvis inte ett tredje gott.
Cathiga spår som Hungry like a wolf och Hold back the rain blandas med menlösa New religion, Lonely in a nightmare och Last chance on a stairway.
Summa summarum, utfyllnaden är helt enkelt för svag för att nå upp till trean.

Enligt statistiken är reggae en av de genre jag skyr mest. Konstigt, för det är ju först nu vi får ett album med själfull baktakt. Tydligen har the Police räknats som reggae. Bob måste vände sig i graven.
För det här är nått helt annat. Lysande rakt igenom. Från den smygstartande Natural mystic till kärlekspoemet i One Love. Bröderna Barrett bygger ett oantastlig fundament som Bob å bandet med knutna nävar kan vagga på. Med fördel har albumet delats in i en sida med politisk protest och en med kärleksbudskap. Det märks inte bara på texterna utan även på soundet som är rått och uppkäftigt på första sidan och mjuk och silkeslent på andra. Absolut inga svaga spår. Däremot flera av allra yppersta klass som titelspåret, Guiltiness och Three little birds (som hur mycket man än försöker är omöjlig att spela sönder) för att nämna några.
Det är ingen tvekan om vilken som är den bästa av Moseböcker.

Den här har stått på hyllan och samlat damm en i säkert 30 år nu. Men nu fick den alltså komma fram i dagsljuset igen. Titeln avskräcker givetvis, men som tur är är den missvisande.
Så väldans mycket bättre är det dock inte. Ganska seg alternativrock. Det finns delar som låter ok, men hela tiden med något som skaver. Framförallt är det sången. Lundell beskrev tjejen han får ihop det med i 67-67 som ” svartklädd med bok
Verka svår så oemotståndligt svår”. Här känns det snarare ”svår, oerhört påklistrat svår” när jag hör Luke Haines ta ton.
Nej, det blir in i hyllan igen. Får se om den låter bättre 2055. Svag tvåa.

00-tal och amerikansk indie. Förväntar mig standardettan av Perna. Själv gillar jag det här såväl när det kom som idag. Strokes låter helt klart annorlunda än mycket annan dynga inom genren som kom vid den här tiden. Inget nyskapande men flera riktigt bra treminuters rockalster. Enkelt och medryckande. The modern age, Last nite, Barely legal och New York city cops tillhör favoriterna. En stabil fyra.

Hmm! Väljs verkligen alltid albumen slumpmässigt?
Skivan som på gott och ont förändrade idén om hur julmusik kan och får låta.
Självklart ska denna julklapp finnas med i boken. Är för den skull bra? Så klart det är. Och allra bästa är förstås Darlene Love med Christmas (baby please come home).

Inledningen osar glamrock i boogie woogie-tappning. Gårt att lyssna på även om de vid ett flertal tillfällen balanserar på en slak lina med ett hav av tråkrock under sig.
Det finns spår som sticker ut positivt. Framförallt mittenpartiet med titel- och bandnamnslåten, och souliga Don’t let me down och The way I choose.
Vacklar mellan tvåan och trean. Väljer att vara generös så här i juletider.

Inspelat i Minneapolis och med tydlig Prince-vibbar. Dock av betydligt lägre kvalité. Uppblandat med tråkiga beats känns det oerhört daterat. Popsoundet i skarven 80-, 90-tal låter sällan fantastiskt.
Allt eftersom mindre Prince och mer Paula Abdul.
Escapade är förvisso en hit av hög klass, men som sagt en fluga gör inget album.

Jag har varit positivt överraskad av LZ på de album vi fått tidigare. Har också tänkt att desto tidigare i karriären desto bättre. Antingen är detta undantaget som bekräftar regeln eller så får teorin kastas överbord. De må ha varit tidiga med den hårdare rocken men det hjälper ju inte om världen mått bättre utan det. Tråkiga riff, blues som inte håller måttet och en sång man kan vara utan.
Det finns stunder som låter bra, t ex Your time is gonna come och I Can’t quit you baby. Men de blir tyvärr alltför få.
En stark trea förra gången blir nu en svag tvåa.

Jämfört med Sabu som vi hade tidigare gillar jag det här bättre. Rytmen finns fortfarande där men med betydligt mer jazziga inslag. Inte utan att tankarna går till tidig upplagor av Blakeys Messenger.

Tror jag hade gillat det här på 90-talet (troligen upptäckt några år sent). MBV är ett band jag flera gånger tänkt lyssna på utan att det blivit av. Nu har jag det. Den spontana reaktion blir, ”jaha”. Varken mer eller mindre. Rimligen har man blivit mer kräsen med åren. Det här maler på utan att någonting händer. Shoegaze må ha varit det coolaste i världen 1991 men 34 år senare inser man att det knappast åldrats med värdighet. Vissa melodier är småtrevlig, likväl inget som läggs på minnet. Texterna då? Ingen aning helt omöjligt att ens gissa språket. Svag svag tvåa.

För ovanlighetens skull så har vi amerikansk indie som faktiskt är riktigt bra. Detta är i mitt tycke Pixies bästa album. Gillar hur de använder de ensamma gitarrslingorna istället för att bara bröta på. Flera fina låtar, inte minst Velouria och Happening.

Jag förstår inte vad detta album har i boken att göra. Alldaglig 60-talspop. Till råga på allt rätt dålig sådan. Skivan släpps 1967. Hade den kommit 1960 hade det eventuellt kunnat vara lite nydanande. Nu är de ju snarare efter sin tid.

Väljer att dela mina anteckningar istället för en sammanhållen text. Spretar antagligen lika mycket som dagens album.
Freddies dead, bra låtval för cover. Dock riktigt dåligt utfört.
Ibland bra groove
Vill bland in allt för många ingredienser. Prince syntar som låter funk, ett plus. Bonin in the boneyard svänger fint.
Metall riffen kunde vi varit utan. Får soppan att smaka surt.
Deep inside, usel
Svag tvåa

Tema-album. Och dom i 99% av alla tema-album är temat skilsmässa. Plattan finns i hyllan men tror inte att jag lyssnat på den ordentligt förrän nu. Vid en första lite okoncentrerad lyssning blir omdöme svalt. Men när man ger den sin rätta uppmärksamhet växer något större fram. Ett Gayes ljuva, men också förtvivlade stämma ligger som ett duntäcke över bandets stadiga groove. Musikaliskt fortsätter han den väg han slog in med What’s going on, men här finns det en jazzigare ton. Musiken hänger samman över de dryga 70 minuterna vilket förvisso kan tyckas lite enformigt, men samtidigt blir det verkligen en helhet, ett album och inte en samling låtar. Några klatschiga hits finner vi inte, men det gör inte så mycket. Det är helheten som räknas, även om jag är speciellt förlust i Sparrow.
Femma för omslaget. Skivan får en fyra.

Förra gången vi fick Zeppelin skrev jag att jag var positivt överraskad. Förväntningarna var förvisso oerhört lågt ställda men det fanns trots allt en hel del fin musik på ett allt för långt album. Det här är inte bara kortare utan även bättre. Ett skönare groove. Inte så mycket hårdrockstendenser. Sången har sina brister men den går att leva med. Allra bäst är soul-bluesiga The lemon song och den småpsykadeliska Thank you.
Och så förstås John Bonhams trumspel. Bortser man från det onödiga solot på Moby Dick ger han genomgående bandet ett stadigt groove som jag gillar skarpt.
Famlar mellan trean och fyran i betyg. Men principen hellre fälla än fria får gälla.

Ett stabilt hantverk av v souldoftande countryrock. Bandet kan sin sak. Det hade emellertid fått sticka ut lite mer ibland. Det här är trivsamt och fint men kanske inte så mycket mer. Stabil trea får det ändock bli.

Ännu ett album som lider av oförmågan att kunna begränsa sig. Ändock, här hade det varit så enkelt. 20 låter varav 11 som inte Buckingham skrivit. Behåll dessa och du har ett ganska bra album. Allra bäst blir det nog när Stevie Nicks står för skapandet (och sången).

Bossens album från debuten med Asbury park till den vuxna Tunnel of love håller alla högsta klass. Darkness är definitivt inget undantag. Precis som titeln anger finns det något mörkt och frustrerande över plattan. En känsla av att stå och stampa utan att komma vidare (då pratar vi förstås temat för låtarna inte själva musiken). Löneslavens hopplöshet har väl aldrig uttryckts bättre än i Promised land, ”I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart”
Och detta av en man som knappt haft ett ”riktigt” jobb under hela sitt liv.
Sen är det ju det där med hopplösheten. I allt det mörka finns det alltid ett hopp, en längtan bort, eller de där små detaljerna som håller oss vid liv. Racing in the streets är förstås ett utmärkt exempel på detta.
Inte en dålig låt brukar det ju heta. Här är det snarare knappt ett spår som inte i sig är ett mästerverk. Femman är solklar.

Ett svängigare kromata. Det bankas friskt på slagverken. I flera av spåren blir tyvärr allt för enahanda. Låtarna pågår utan att det händer något. När trummorna backas upp av en gitarr och melodier tillåts som i Choferito-Plena och Tribilin cantore blir det däremot riktigt trevligt. Mer av den varan och betyget hade blivit högre.