Reviews by frma03

Jag har aldrig hört talas om varken artisten eller skivan. Men jag har inte missat något väsentligt heller.

Låter emellanåt mer sent 60-tal än sent 80-tal. Gitarrexercis utan några egentliga låtar och helt ointressant sång.

Ganska skön jazzig hip hop i och för sig, men över en hel skiva blir det enformigt. Ungefär samma tempo, rytmik och temperament i låt efter låt.
Scenario sticker ut som klart bästa låt.

Några helt okej rocklåtar, t ex Back in the saddle, Combination och Sick as a dog.

Överlag drar Cardigans de 60-talasdofande easy listening-pastischerna för långt. Resultatet blir elva rätt platta och intetsägande låtar.
Möjligen Sabbath-covern Iron man och No recover undantagna.

Nina Persson låter också otroligt blasé och oengagerad. Säkert ett stilgrepp, men det blir mest tråkigt.

I min bok är debuten Emmerdale bättre, med starkare melodier och mer värme.

Hade Grieg skrivit Bergakungens sal vid millennieskiftet kunde den ha låtit lite åt samma håll som Röyksopp’s night out.

Man hör de skandinaviska bergen och fjordarna. Krispiga melodier. Ambience från de stora bergrummen.

De hade kunnat skippa sången på ytterligare några låtar.

Förbjud bossan!

Hur klanderfritt spelat det än är, blir det aldrig mer än såsig salongsmusik.

Vi får vara tacksamma för att vi åtminstone slipper Girl from Ipanema.

Efter att ha lyssnat igenom Fats Dominos skiva rekommenderar streamingtjänsten mig att lyssna på ”Frogman” Henry, som under 50-talet blev känd för att kunna sjunga som en groda.

”Frogman”, som var samtida med Fats, hankade under några magra år dessförinnan sig fram som pianist och trombonist. När han en kväll improviserade fram sin imitation av en sjungande groda satt en av scouterna på Chess records i publiken. De signade honom direkt.

”Aint got no home” blev en hit där ”Frogman” Henry sjunger första versen som människa, andra versen som en liten flicka och tredje versen som groda. ”Frogman” Henry var en sann allkonstnär i dess rätta bemärkelse.

Han dog 2024 vid en ålder av 87 grodår.

Om Fats Domino har jag inte så mycket att säga. Han gör sitt jobb. Har man hört en låt har man hört alla.

Argt och effektivt. 14 låtar på 15 minuter och 3 sekunder. Precis som punk ska vara.

På frågan ”Beatles eller Stones” är svaret The Kinks. Ray Davies skrev och sjöng några av 60-talets snyggaste popmelodier.
På den här skivan bäst manifesterat på Big sky, Animal farm och titelspåret.

Mer tröttsamt är Kinks fäbless för varietépop, vilket i olika grad hörs i exempelvis Sitting by the riverside och All of my friends were there.

Och att en av deras bästa låtar någonsin, Days, spelades in i samma session men aldrig kom med på albumet är obegripligt.

New Order vid den här tiden är den perfekta syntesen av postpunk, synthrock och dansgolv. Och starkast av deras album är detta.

Men jag tror man måste lära sig älska Bernard Sumners lite bleka, nästan uttryckslösa, sångröst för att fullt ut uppskatta New Order. För mig passar den som hand i handske. Allvarsam och rak, utan överspel.

Inledande Love Vigilantes är en låt som gärna hade fått hålla på hur länge som helst.
Sunrise, men Joy Division-gitarrerna, This time of night, Sooner than you think, Sub-Culture, kanonlåtar. Jag hör inga svagheter. Det får bli en femma.

Hur mycket jag än gillar Nick Cave, klarar jag inte det här. Nog hör man spår av det som han och Bad seeds utvecklar senare i karriären, när han samlat ihop sin yvighet och fått styr på utbrotten. Men med undantag för Several sins och 6”
Gold blade är det mesta här tyvärr nästan olyssningsbart.

Bra jämn nivå på den här skivan. Liars A to E sticker ut som bästa låt. Let’s make this precious en annan höjadare. Och Come on Eilen är en klassiker med all rätt. Ja, här finns egentligen inga direkt svaga låtar.
Det enda jag stör mig lite på är det klickiga ljudet på bastrumman som ligger väldigt högt i mixen.

Snacka om att ha en enda hook och dryga ut den i fem minuter. Ungefär så är varje låt uppbyggd.

Supersvårbedömd skiva. Å ena sidan kan jag få hudutslag av irländsk folkmusik, å andra sidan händer det något speciellt så fort Shane McGowan ställer sig framför en mikrofon. Han har en tajming och punch i fraseringen som nästan bara Joe Strummer kan mäta sig med.

Han bär ensam upp hela den här skivan från träsket till lite över godkänt, till och med.

Bäst blir det när de slår av på tvåtaktspartyt och närmar sig mer traditionell rockmusik, som i Lullaby of London, Thousands are sailing och Fairytale of New York - det är ändå en bra låt, fast att man hört den till leda.

Har nog aldrig hört mer än Nothing compares 2 U från den här skivan. Här finns en del råare produktion i vissa låtar än väntat, uppskattar t ex I am stretched on your grave, The Emperors new clothes och Jump in the river när det blir lite edge, ungefär så som alternativ musik lät vid skiftet 80/90-tal.
Men också en del utdragna långsamma låtar, som blir tråkiga.
Betyg hamnar i skarven mellan tvåa och trea. Men väljer uppåt denna gång.
För övrigt är personen Sinead O’Connor intressantare än hennes musik. Rekommenderar dokumentären som kom för något år sedan, om ni inte sett den.

Om texterna i det här vindlande ordflödet är rena skojerierna eller faktiskt betyder något, det får vi nog aldrig veta, och spelar mindre roll. Det är hur det levereras som betyder något.

Och att lämna världsförbättrar-ambitionerna och hitta nya lekfulla sätt att uttrycka sig på, samt ta in ett elektrisk kompband, var ett genidrag och ger en ny lätthet till Dylans låtar.

Synd bara att han inte går hela vägen utan kompromissar med folkpubliken med akustiska B-sidan.

Inledande fyra från Subterranean homesick blues till Love minus zero/ No limit är femstjärniga. Därefter lite mer upp och ner.
Men det får åtminstone landa på en fyra.

Middle of the road-folkpop. Nedtonat, avskalat jämfört med annan musik jag hört från senare Swift. Finns egentligen inte något att klaga på. Låtarna är välskrivna. Framförandet inte superspännande.

Bäst när The National-sångaren Matt Berninger kommer in, vilket kanske säger något.

Svag trea.

Teaterpop som antingen flyter på ytan eller blir överdrivet dramatisk. Neil Hannon jobbar med croonersången, men saknar riktigt djup.
Enda undantaget är Frog princess, som svänger lite åt Dexys-hållet.

Punkigare och mer aggressiv än Barbie-grungen på den andra Hole-skivan i boken, vilket är till den här skivans fördel. Men verkligen inget fantastiskt. Ibland uppe och svävar på en trea, men helheten hamnar på en godkänd tvåa.

10:30 in på B-sidan vaknar basen till liv och det händer något, ett groove. Det varar i knappt fem minuter och är det enda riktigt pigga ögonblicket på den här skivan.

A-sidans Shhh/ Peaceful har i och för sig ett snyggt hihatbeat, men det blir aldrig mer än ett 19 minuter långt intro som aldrig kommer igång.

Har man hört Bitches brew finns ingen direkt anledning att lyssna på denna sömniga förövning.